Födelsedag 20.0

Ja, det började begränsat bra. Åt en hamburgare på en välkänd restaurang med ett stort gult M. Hade ont i magen när jag kom hem, sen började helvetet. kl.0300 vaknade jag och sen bodde jag på toaletten hela natten. Födelsedagen bölrjade mao inte som jag kanske önskat.

Vi får se hur den fortsätter..

Och så var jag där igen

Igår satt jag hos min kurator och pratade om vad som rört sig i mitt huvud de senaste 2 veckorna. Jag har haft en växande frustration som jag inte riktigt vetat vad den berott på. Det kom jag fram till när vi pratade. David är borta mycket, väldigt mycket, alldeles för mycket. När det händer viktiga saker så kan han inte finnas för mig. På telefon på kvällen kanske. Men inte mer. Det har skapat en övergivenhetskänsla hos mig. Det är en helt surrealistisk känsla. Jag vet ju rent logiskt att han inte på något sätt har lämnat mig, vill lämna mig eller antytt att han skulle vilja det. Snarare tvärt om. Men jag känner mig övergiven för att hans jobb är en större del av hans liv än vad jag är. Hans jobb går före mig, det styr mig och jag har slutat hoppas att det ska bli ändring.

Det blir nya datum hela tiden, saker ändras och jag har , istället för att älta, valt att trycka undan känslan, bli likgiltig. Jag vet inte hur ofta jag får frågan "Hur står ni ut?" "Hur får ni det att gå ihop?" "Hur orkar du vara tillsammans med honom när han aldrig är hemma?". Det är skitjobbigt, det är det. I början grät jag mig ofta till sömns, jag var eld och lågor när han kom hem, mötte honom alltid på centralstationen och jag grät varje måndag när han skulle åka igen. I längden vart det jobbigt. Jag skämdes över det. Det är ju bara bita ihop? Jag kan inte göra nått ändå! Så jag bet ihop, och skiter i att bli överlycklig eller förkrossad. Vad händer då? Jo, jag blir sur, arg, irriterad och lika kelig som en igelkott!

Jag gav mig själv en läxa när jag masade till tåget. Jag ska börja spela ut känslorna och konfrontera dem, acceptera att de finns. Nästa gång jag får frågan hur vi orkar så ska jag säga som det är!

Allt jag föraktade när jag var liten är en del av mig..

Hur många gånger har jag och mina kompisar skrattat åt 'hemmafru' och 'bullmamma'. Hur många gånger uttryckte vi vårat hat mot dansband när någon frågade vad vi gillade för musik (vad som helst förutom dansband).

Jag sitter i skrivande stund och lyssnar på Arvingarna efter att ha haft en liten strof på repeat i huvudet sen förra måndagen. På måndagar dansar jag nämligen bugg. Än så länge utan David, men så fort han kommer till Sthlm på heltid (troligen i vår) så ska vi börja tillsammans. Men det är fruktansvärt kul och dansbandsmusiken hör till. Jag kom på mig själv igår att sjunga samtidigt som jag dansade.

Igår efter optikerbesöket gick jag på klappjakt. Och kom över en bok till mig själv. Hemmafru 2.0 Jag har nämligen, den senaste veckan, känt ett behov av att köpa gjuteväv, nålar, stickor och garn. Jag vill sticka nya raggsockor och grannen vår ska virka en mössa åt mig så jag är varm om huvudet i vinter. Imorgon ska vi på 'utflykt' till garnaffären. Och skulle det inte vara på plats att brodera en julbonad? Jag gjorde egen pepparkaksdeg och vi bakade pepparkakor förra helgen, nu i helgen hade jag gjort pepparkakshusdeg så vi kunde baka huser (blev ett lusthus i pepparkaka, snett och vint, men trevligt ändå). Jag kommer på mig själv med att köpa piffigt pynt hem för att det är trevligt. David trodde jag fått dille på ljus ett tag för att vi hade värmeljus, blockljus, ljusstakar osv överallt.

Jag undrar hur det blir när jag slutar plugga, ger jag upp det hela eller kommer jag terapeutiskt knåda surdegsbröd på helgerna och gå runt i negligé ocg vänta på att karln i huset kommer hem och bekräftar mig? Värt att tänka på.

Våldtagen av en kaktus

Jaha...det var ju en spännande gårdag. Efter förra inlägget somnade jag med frossa och illamående. Hade förbannat ont. Mamma var förbi med Felix Gulaschsoppa! (Mamma är bäst). Lodade runt lite innan jag kräp till kojs, fortfarande ont men inte lika farligt. Mådde däremot jätteilla. vaknar kl 3 och tårarna sprutar. Hasar ur sängen till toaletten, läågger mig på badrumsgolvet och kvider, hasar tillbaka. Ringer David, sen mamma. Åkte taxi med mamma till sös för att se om det var nått vajsing. Det var bara en kraftig reaktion på isättningen. Lite värktabletter så ska jag överleva.

Tåg gick inte i tid, inte bussar heller, kom lite sent till skolan. Nu är jag äntligen hemma och ligger på soffan och jäser. Magen gör ont men är bättre. Vilken cirkus! Snart kommer David!

Vill man ha sex får man lida, true word!

Senaste tiden har diverse kvällstidningar skrivit om att tjejer får offra mycket för att ha sex, för att vara tillgänglig för sex. Jag tänkte på det, folk tappar sexlust av p-piller, det blir helt värdelöst att äta dem, för om man inte blir kåt, varför skydda sig mot en eventuell bieffekt av sex?

Jag funkar inte på preventivmedel med hormoner, vilket gör att det som finns kvar är säkra perioder, pessar+spermiedödande, p-dator, kopparspiral och kondom kvar.
Två av dem är ju mindre säkra, det lämnar kopparspiral, kondom och pessar. Vem vill trassla in ett pessar innan man blir kåt? Allvarligt; "Älskling, jag kanske känner för att ha sex med dig om några timmar!" "Åh, tack för att du talade om det, då går jag och sätter in pessaret nu då". Hallå? Spontansex? En snabbis? Nåväl. Då har vi kopparspiral och kondom kvar.

Det är inte det att jag har nått emot kondomer. Jag tycker det är en fruktansvärt fiffig uppfinning. Men jag tål inte kondom. Inte plastkondomer, inte latexkondomer. Det skaver hur j-vla mycket glidmedel man än tillsätter. Men utan kondom behövs inte ens lite glidmedel. Ni ser själva. Celibat eller kopparspiral? Ja vi testade att undvika penetrerande sex, men det ledde ju till 3 akuta p-piller på 4 månader. Förälder? Nu? Nix!

I fredags skulle jag sätta in spiralen, men menshelvetet ville vara 7 dagar sen, så jag fick avboka tiden (som var perfekt för att D var ledig och kunde vara mentalt stöd). Fick en ny tid en dryg vecka senare. Var där i morse, hade en bokad tid. men i väntrummet snurrade de till det hela och jag hamnade hos nån annan än hon som skulle sätta in den. Men Efter många om och men så låg jag som en hjälplös skalbagge på rygg i gynstolen och tänkte: "Fuck, vad har jag gett mig in på? Finns det nått sätt att slippa? Fasiken vad metallspekulum är kalla!" Jag hör mummel nerifrån mitt heligaste: "Din livmoder är 6,5 cm djup" (Jaha, sen när behövde jag veta det? I mitt personliga brev för att bli surrogatmamma?) När hon är där nere mellan mina ben kommer kvinnan som skulle satt in den in för att assistera. Det är blött på mina kinder, tårar. Crap! Ont som fasiken gjorde det.

När allt var klart så fick jag sitta normalt i gynstolen (det måste vara första gången jag blir ombedd att sitta kvar och andas lite efter undersökningen/ingreppet). Hon pratade med mig lugnt och förtroligt. Varför är inte alla barnmorskor/gynekologer så? Hon sa: "I en vecka får du inte bada, använda tampong, ha sex etc." Buhu? Jag tror inte jag någonsin kommer vilje ha sex igen. Någon har typ haft röjarfest i min livmoder och slida. Hur skulle jag kunna bli kåt igen? Det sista hon sa; innan jag vaggade ut ur rummet som en pingvin var; "Vad pluggar du till?" "Personalvetare med inriktning psykologi" "Åh, vad roligt det lät, psykologi är väldigt användbart oavsett vad du ska jobba som. Lycka till!"

I nått slags smärtsamt töcken vaggade jag ut från mottagningen till bussen funderandes. Det gjorde fruktansvärt ont, jag mår illa och känner mig dissy. Nu får den sitta där tills vi ska ha barn, alt. tills den måste bytas ut. Trots att jag verkligen verkligen inte ville och har dragit mig för att göra det så sitter den där nu, och det kännd ganska bra inombords.

När det förflutna har ett namn

Jag har ett underbart liv, en underbar blivande man och underbara vänner. vad mer kan jag begära? Inte mycket. Igår skulle det drickas öl! Tenta nr 2 var avklarad, så vi skulle dricka tentabärs med klassen. D skjutsade dit mig, kliver ur bilen, mamma ringer. Jag är lyckligt ovetande om att jag ska behöva konfrontera det förflutna. Jag lever ju nu, och för framtiden. Jag blev lite chockad när jag fick syn på mitt förflutna i samma kläder som förr. Vad skulle jag göra? Jag konfronterade mitt förflutna. Jag vet att det är det förflutna, och det kommer inte åt mig där jag är i livet nu. Inte nu, inte någonsin. Så, det är konstaterat, jag har lagt det på hyllan. Men kommer nog ta lite tid innan jag smält det hela.

Formstöpt personlighet

När man pluggar beteendevetenskap så drar man massa häftiga paraleller hela tiden till sig själv, bekanta, personer man träffat eller upplevt. Satt och tentapluggade med E efter seminariumet. Vi pratade om att personlighet inte är en konstant. Utan att man stöps om lite som ett ljus kan göras. Man stöps efter den sociala grupp man tillhör. Vi kom även på att grupptillhörighet, trygghet och uppmuntran är koplat till Maslovs behovshierarki.

Kunde inte låta bli att tänka på att jag stöpts om ett par ggr, ganska markant, det senaste året. Nu stöps jag just om i min nya bekantskapskrets. Jag gillart!

Inte många, så jag surrar fritt

Jag har ju ingen topprankad blogg precis. Så idag tänkte jag surra fritt.

Fick igår reda på att jag klarade första kursen på PVP(personalvetarprogrammet). Heja mig. Vi åt marängswiss utan banan för att fira. Det var fint.

Latly har det hänt mycket. Min goda underbara vän J har fått ta farväl av sin flickvän för gott. Det gör ont i mig, det väcker mycket känslor. Sen dess har jag gråtit till och från. Ibland över att jag vält ut lite vatten, ibland för att jag inte orkar plugga och ibland för att jag slarvat med att träna. I samma veva som F (J's flickvän) lämnade jordelivet så blev Davids morfar mycket dålig. Han var gammal och svag redan som det var. Så nästan en månads sjukdomsförlopp så somnade han in stilla. Det har varit kaos, turbulent och frustrerande. Jag tappade all vilja/motivation till att träna/sköta kosten. Jag har nästan inte tränat, men jag äter iaf som jag ska. Har gått ned ännu mer i vikt. Förlorar ju muskelmassa när jag inte tränar. Och det blir moment 22, för jag vill inte träna när jag är ledsen, jag blir ledsen när jag inte tränar.

Jag klarade tentan, det är skönt, men jag är inte överlycklig. Det känns som att allt är i stort sett menlöst.

På fredag åker vi på begravning. Jag vill inte, och orkar inte.

E hade anmält sig till polefitness, jag gjorde detsamma i hopp om att en 'rolig' träningsform skulle vara morot nog.

jag ska syssla med polefitness och bugg, jag lägger av med kören för tillfället. Jag orkar inte med det.

Fick f.ö. diagnosen astma. No biggie kanske, det är ju inte livshotande. Jag medicinerar varje dag, och hitills har det gått bra. Jag sjunger inte så bra för tillfället, astman är lite bråkig. För mig är det en katastrof. Framförallt eftersom man kan sjunga med astma oftast, och astman blir bättre när man är fysiskt aktiv. och som jag skrev, ledsen, vill inte träna, borde träna för astman och jag blir ledsen när jag inte tränar, för tränar jag inte kan jag inte sjunga...

Morot eller fotboja?

Igår förelästes det om motivation, vi fick se ett mycket bra klipp.
Ta en titt.

Det fick mig att bli motiverad i att lära mig mer. Men det fick mig också att fundera och klura på vad som motiverat mig att göra vissa val i vägsjäl. Det är intressant att ransaka sig själv emellanåt.

Något som är motiverande till livet i sig är att David är hemma hos mig i 3 veckor nu. Undrar hur det blir sen.

Jag är en väldigt intressant person

Hejhej, hallå bloggen!

Jag är en intressant person.
Ja, det är faktiskt helt sant.
Idag var jag hos kuratorn, första gången på 2 veckor.
Lite långt glapp kanske, men det hann hända saker emellan som var viktigt att prata om.
Jag lärde mig att jag är intressant att analysera. Blev till och med överraskad över att man kunde uppleva mina handligar på många olika sätt. Nyttigt att veta tror jag.

Så idag ska jag gömma David i soffan med en filt, kopp varm choklad och prata. Det känns så typiskt chickflicks att prata känslor. Men jag tror det är nödvändigt ibland i varje fall. Man kanske inte alltid behöver prata om dem, men de ska få finnas, på lika villkor som tankarna. Jag är bra på att prata i logiska, konkreta resonemang. Men jag är urusel på att prata känslor när det kommer till mina känslor.

Så jag har beslutat mig för att jag är en fruktansvärt intressant person. För det är sjukt häftigt att komma till självinsikt.

Slutsats? Javisst: Jag går hos en kurator för att lära känna mig själv bättre. Inte för att jag mår direkt psykiskt dåligt.

Mitt superego gör mig sömnlös

Mycket sorg denna höst. Funderar på att konstant klä mig i svart. Davids garderob är ju väldigt mörk, min är det inte. Jag tittade igår på kläder till begravning. Jag äger nämligen inte längre några svarta kläder. Jag behöver nog göra om detta letande igen. Förvisso vet jag inte vilken klädsel som ännu förväntas. Men jag måste ändå köpa nya byxor. Så jag kan lika bra köpa ett par svarta. Allt detta för mina tankar tillbaka på när min morfar gick bort för typ 3 år sedan. Jag kommer ihåg hur hemskt jag hade det med att köpa en enkel svart tröja. Det tog mig nästan en månad att våga gå in i en affär och göra det. Jag är rädd för att uppleva en begravning till. Jag vet inte vad det kommer att göra med mig. Troligen blir det fredag v 43. Jag har slutcase och salstenta veckan därpå. Jag är rädd för att mina känslor ska röra till det helt förfärligt i min knopp så jag inte kan fokusera och tänka klart. Det är egocentriskt av mig att tänka så. Jag vet det, det är hänsynslöst av mig att inte kunna sörja.

Vecka trettioåtta rätt ned i avfallskvarnen

Det är måndag, idag igen. Tycker att veckorna går fasligt fort och det blir måndag väldigt ofta, inte sant? Förra veckan längtade jag till måndag dock. En pissvecka med allvarliga sjukdomsfall och dödsfall. 3 stycken allt som allt, på en och samma vecka. Hur tänkte den där Guden egentligen? Hur som haver, hela veckan var kaos, uppockned och förstörd. Obra helt enkelt. Så förra veckan tar och och knögglar ihop till en liten boll och kör genom avfallskvarnen. Nu är det måndag, förra veckan har inträffat men det är som sagt en ny vecka nu.

Har påbörjat min hemtenta som än så länge verkar mistänksamt lätt, men jag kanske bara är begåvad? Satt på centralen och drack varm choklad med David, för att ta igen den bortprioriterade 17-månadersdagen. Fick ett underbart vackert silverhalsband igår också med anledning av samma sak.

Det är måndag, höst och nya tag!

Vurmande ilska och rungande glädje

I söndags kväll låg vi på soffan och såg på valvakan. Vi röstade väldigt lika, och satt med andra ord och hoppades på precis samma sak. Vi hoppades även på att SD inte skulle klara sig över 4 procentspärren. När 100 distrikt var kvar att räkna gick vi och la oss. Det kändes inte som att något skulle ändras. Dagen efter var det överallt. Och redan under valvakan bombade folk Facebook med inlägg över hur hemskt det var.

1. Jag tycker att det suger åsnemule att SD kom in i riksdagen, det gör jag verkligen. De har köpt kostymer, kastat brunskjortorna, armbindeln, kängorna och låtit håret väx. De har utnyttjat deras otroligt skickliga retorik (japp, även Hitler var e god retoriker. Men det utnyttjade han ju på ett ovärdigt sätt).

2. De har fått ett utrymme till bakdörren genom att frysas ut från offentliga debatter. Ingen har tagit i dem med tång. Därför har de inte kunnat grillats på samma sätt som alla andra partier har gjort.

3. Det är ett demokratiskt land vi lever i. Vi har fria val, där alla över 18 med svenskt medborgarskap får säga sitt. Man får rösta precis på vad man vill, inte vill eller t.o.m rösta blankt (även om det inte räknas). Därför tycker jag att man inte har någon rätt att gnälla över faktumet att de är inne i riksdagen. Svenska folket har sagt sitt. Och så länge de inte kränker någon så får de väl vara där.

4. Jag sympatiserar inte med SD, eller andra högerextremister.

5. Jag tycker att alla partier som just nu skyller på varandra kan gå och gömma sig. Det är vårt demokratiska system som skapat detta. De klarade sig över 4 procent. Deal with it!

6. Jag hoppas, hoppas, hoppas att 'onsdagsrösterna' ska göra skillnad. Men om de inte gör det, då får vi leva med att läget ser ut som det gör.

7. MP, samarbeta på alliansen? Nix, skulle inte tro det. Jag röstade blått, inte på MP.

8. Är ine vänsterpartiet framvuxet ur VPK? Är inte vänstern i grund och botten kommunist? Vad var Stalin? Lenin?...

För mig kvittar det, kommunist eller nazist. Lika illa bägge delarna för mig.

Men vi har ett åsiktsfritt land. Yttrandefriheten finns. Det etiska dilemmat med det kvarstår. Det är olagligt att kränka/diskriminera/förtala någon annan.

Så för all del, tyck vad du vill. Jag har mina åsikter, någon annan har andra.

Jag tycker att SD är illa. Det gör ont i mig. Men det gör ännu mer ont att folk har så svårt att acceptera att vi har yttrandefrihet. De får hållas så länge de inte skadar någon. Dessutom är detta politiska läge troligen en varningsklocka på att något i Sveriges politiska system är lite lätt galet.

Se över det, tack!

Tills vidare - det här var mitt första val, blocket jag stöder har flest mandat. Jag är glad! Det var en seger! Jag tänker vara glad, inte deppa som alla andra verkar göra. Jag kan vara arg ett tag. Men ilskan är inte riktad. Om 4 år får vi välja om. Vad jag står politiskt då beror nog på hur livet ser ut då. Men i grund och botten kommer jag aldrig bli högerextrem eller vänsterextrem.

Bloggtorka

Jag bloggar för sällan, så enkelt är det.

Har börjat skolan, har en lättsam grupp och det flyter på bra. Var nojig för platsen skolan ligger på, för nära en del från pre-David-tiden. Men jag har släppt den hysterin nu tror jag. För mycket annat i skolan att tänka på.

För mycket känns som en bra rubrik på livet just nu. Vi flyttar på lördag. På fredag får jag nycklarna till nya lägenheten. Jag vill dock packa ned mig själv i en flyttkartong. Det är lite för mycket känner jag.

David är kvar i Karlskrona. Det känns vemodigt. Orken börjar liksom rinna ut i sanden. Varken han eller jag orkar ha nån positiv kämparglöd längre. För min del känns det som att jag lagt mig ned och bara väntat den senaste tiden. Det var okej tills precis efter semestern. Nu känns det inte ens hanterbart. Helgerna stressas igenom så vi hinner knappt kramas innan vi somnat båda två. Var tog kärleken vägen? Jag älskar ju min livskamrat, men jag orkar inte aktivt utstråla massa kärlek och värme längre. Det känns piss.

Snälla tyskarna, jobba snabbare och leverera båten i oktober som utlovat, snälla! Jag behöver David hemma.

Länge sedan

Igår var det upprop. Uppropet gjorde mig lite arg, och förvirrad när mina frågor inte besvarades. Hoppas på bättre svar nästa vecka.

Denna vecka har 2 mindre välkomna personer försökt slå sig in i mitt liv igen. Bägge är galna ex. Den ena är mitt. Och känns som ett större problem för mig. Frågor som: 'varför i hela h-vete försöker han för?' och 'trodde han verkligen att J skulle hoppa högt av glädje och släppa honom närmre in på sitt liv så han kan se vad J gör och sen komma åt mitt liv?' har kretsat i mitt huvud sen igår.

Jag förstår inte hur han är funtad. Och än mindre, jag har ingen aning om hur jag tacklar problemet med kräket. Hur får jag honom att förstå? Hur gör jag med all den ilska och frustration han skapar genom att försöka komma åt mig och mitt liv? Hur tacklar jag problemet att jag pluggar på samma ort som han bor och jag ser hans fönster från skolan? Vad händer om jag möter honom vid tåget? Hur reagerar jag? Och vad gör jag åt att han ger mig mardrömmar?

Jag känner mig helt nollad över detta. Om han vaporiserades skulle mitt liv bli mycket enklare. Då skulle jag bara behöva brottas med att få ordning på det han redan ställt till med. Men nu finns han, han låter mig veta det. Jag blir så arg så jag tror att jag imploderar.

Promenad

Vi gick en promenad i Karlskrona igår, satt vid kajen och kikade på 6 harar som hoppade runt på gräset och åt. Det känns skönt, som 'min sista semester' typ. Om exakt en vecka kommer jag nog ha några fjärilar i magen. Nått annat vore konstigt. Mest för att allt är stort och nytt. Men också för att jag tar ett nytt steg in i mitt liv. Herregud vad vuxet. Man blir lite mörkrädd.

Ligger på hotellrummet, utcheck 12. Planet går 1935...så jag måste driva runt i staden sen. Jag har ett litet uppdrag idag med dock. Hittade bananschampot som pappa brukade tvätta mitt hår med när jag var liten...jag vill ha det, väldigt mycket...det luktade barndom..och jag mindes en massa bra saker med pappa!

Måste bli bättre på detta

Jag är som en stressad iller just nu. Vi är halvt i flyttpackandet, det kommer viktig post från sjukhus och skola, inget får komma bort. Massor med planering ska ske så att ingenting glöms bort. Alla viktiga saker som att lära sig hitta i skolan och sånt känns bra. Men jag kommer matas med kopiöst med info mellan v.24-v.36 och så ska jag lära mig massor där emellan. Helt galet. Men jag längtar.

Jag har en strukturerad plan. Jag ska plugga 8-16 eller 9-17 de dagar som inte har föreläsning (då får man kanske flytta lite). Ingenting innan, inget efter. Inget helgpluggande om det inte är inför en tenta eller en deadline. Jag ska vara ledig också. Annars stressar jag ut mig. Alla uppgifter ska gås igenom, läggas upp en studiestrategi för. Jag känner mig redo att angripa de nya kunskaperna.

Men jag behöver lära min kropp att sova. Jag är morgonpigg och sover alltid innan 23. Men senaste veckan har jag sovit helt sjukt oroligt och vaknat, mindre utvilad. Det är inte skönt. Det är oroväckande. Jag hoppas jag sover bättre efter Karlskrona. Och att jag inte blir nervös inför första dagen!

Har allt man kan önska sig...

Det här med jantelagen är spännande. Jag är ingen skrytmåns, och har hela mitt liv varit blyg och gärna förminskat mig själv. Men det gör ju ingen lycklig? Eller hur? Möjligtvis andra i ens omgivning med mindervärdeskomplex som ser mitt nedvärderande av mig själv som en chans att stråla.

Men när jag skaffade facebook kände jag att det var lättare att berätta när saker gick bra i mitt liv. Och kunna stå för det, att jag var lycklig. För jag har minst lika mycket rätt att vara lycklig, som någon annan.

Därför känner jag ett behov att ta en funderare på varför jag är lycklig. Vad det är som gör mig lycklig.

- Har en fantastisk man i mitt liv som går genom eld och lågor för mig.
- Nyss köpt större lägenhet, i ett område jag trivs i och längtar tills vi flyttar (om exakt en månad).
- Gått ned från 81,4 kg till 69,1 kg på 8 veckor och känner mig piggare i kroppen än på länge.
- Har välsignats med en mycket charmig brorson på lite drygt 2 månader. Och lyckats lära honom att härma mig när jag lipar.
- Jag har kommit in på högskolan i höst så jag kan ändra yrkesbana här i livet.


Mitt liv har liksom fått väldigt med solsken över sig den sista tiden, bäst att sola sig i glansen så länge den strålar. Och varför ska inte alla andra märka min glädje?

Storsinnthet

David har åkt. Det var smärtsamt. Har lugnat ned mig nu. Men separationsångesten fanns där. Igen. Jag borde vänja mig. Men jag vänjer mig nog aldrig helt.

Vi hade ett fint samtal här om dagen. Det var varmt, hjärtligt och tryggt. Det värmde mig överallt. Allt jag gjort innan honom är historia. För honom är jag lika obefläckad som en nyutslagen vit ros. Att våra bakgrunder ser helt olika ut har ju formnat oss som personer. Och om jag inte hade gjort allt jag gjort så hade vi inte funnit varandra. Han har ett stort hjärta, han är storsinnt. Han bryr sig inte om jag vore oskuld eller hade legat med 3 dubbelt så många som det faktiska antalet.

Jag kände mig orörd och oförstörd första gången vi var med varandra. Han väckte kärleken inom mig, den varma städigt brinnande lågan. Lågan som brinner för oss. Han lyckas gång efter annan att ta mig med storm, elda på lågan ännu mer.

I helgen var det ett sådant tillfälle. Han rörde vid mig väldigt intimt. Intimt på det sättet att han nådde längst in till mina känslor. Det var vackert. Allt gick så långsamt. Tiden gick i ultrapid. Alla sinnen arbetade, smak, lukt, känsel, hörsel, syn. Mitt undermedvetna förälskade sig passionerat vid livet igen. Alla intryck sitter kvar långt bak i min emotionellt döda vinkel.

Jag har berusat mig, han har gjort mig full. Jag svävar bland molnen igen. Tårarna som rinner ned för min kind har bytts ut från separationsångest till lycka över att livet är så underbart, stolthet över att han vill vara min och längtar otroligt efter honom.

Han har ett hjärta stort som få!

Sommar, semester, sol

Nu är semestern nästan slut. David återvänder till jobbet på måndag. Och jag börjar plugga v.34. Vi ska flytta, för att det inte är optimalt att bo på 40 kvadrat för oss.

Jag har levt på måltidsersättningar hela sommaren, snart klar, en månad kvar. Jag längtar efter att få börja plugga. Är överlycklig över att få byta fackförbund, jag ser fram emot valet i höst...och jag längtar efter att vara själv igen. Det känns skamligt att säga det. När jag tycker det är jobbigt att han åker. Men jag längtar efter att få vara lite själv. Jag är sån, mår bra av att vara för mig själv, där det är tyst och lugnt. Sovrummet i nya lägenheten kommer göra susen.

Tycker att alla gifter sig och får barn nu förresten. Min gamla klasskompis från låg/mellanstadiet ska bli mamma i februari. Det är hur sött som helst. Och Melvin (brorsonen) växer så det knakar. Han ska döpas samma helg som vi flyttar. Jag har utfört min plikt som faster. Jag har lärt honom lipas!

Kommit på mig själv

Ibland känns det som att jag har jättemycket att skriva och berätta om. Men eftersom jag hälsade på i Karlskrona v.23, och sen har David inte jobbat fulla veckor så har jag liksom inte haft ett behov. Vi fiffar och moffar. Nästa torsdag ska vi ringa kyrkan för att boka en tid!

Ska till läkaren då också, på nytt pricktest. Undrar vad det säger! Jag är lite nervig. Men de måste väl göra ett sånt test igen innan de kan födoämnesprovocera antar jag.

Snart har David semester, och då behöver jag inte bekymra mig så mycket!

Viktig

Jag har ett BMI på 29,5. Fetma har man när BMI ligger på 30. Det är mindre bra. Därför är jag nu, i skrivande stund, fruktansvärt bestämd att gå ned i vikt innan min kropp säger upp sig. Från och med i morgon och 12 veckor framåt ska jag äta måltidsersättningar 4 ggr/dag. No mercy! Första 3 veckorna enbart väldigt låg kaloridiet, sen blir det låg kaloridiet. Planen är att gå ned 12 kg. Dvs till 69 kg. Efter det kanske jag ska gå ned ytterligare, men det ska vi se då om målet ska ändras.

Idag är alltså sista dagen med riktig mat på 12 veckor, det är 3 månader. Det är sjukt lång tid. Därför, 6 september ska jag väga 69 kg. Vad ska jag göra när jag nått detta? Jag ska unna mig någonting. Vad vet jag inte. Det är 'läxa' till 29 juni. Tills dess ska jag också ha mätt hur många steg jag tar per dag i en veckas tid.

Jag är jävligt viktig, överviktig till och med! Heja mig, nu kör vi!

Framtid

6 juni 17.40 kom lilla Melvin till världen! Och jag blev faster ännu än gång!

Förra veckan var jag i Karlskrona på 'studiebesök'. Jag var där för att se vilka David umgås med/jobbar med, vilka ställen de brukar äta på/gå ut på. Hur hotellet ser ut, vad han ser när han går till jobbet osv. Detta hade jag nämligen lovat att göra. Det var faktiskt riktigt trevligt. Även om Karlskrona är en mycket liten stad. Finns inte mycket att göra, framförallt inte när det regnar. Men jag hann träffa en vän denna gång iaf! Och tiden gick åt att leta present till nya brorsonen.

Vi pratade också en del om framtiden och har väl kommit på att steget efter bröllopet är flytta till större. Och vi har hittat ett intressant område. Så sagt och gjort, vi kikade runt lite och hittade en lägenhet. Igår var det visning, vi var inte på den dock för David kände sig inte helt kry och behövde lugn start på dagen innan hans föräldrar och mormor kom hit.

Nu har vi ett nytt badrumskåp uppskruvat förresten!
Bilden är Melvins present, en blöjtårta med en body, barbapapaskor och en kanin!

Det finns en plan

Sambokilon. Smaka på ordet. Det låter skrämmande. Jag skulle ju inte drabbas. Men nånting gick inte som jag tänkt mig. Jag ändrade mina hälsosamma matvanor, jag slutade motionera. Men nu är ju planen att vi ska gifta oss nästa år. Och jag är väl inte helt tillfreds med att jag kommer behöva ett tält till brudklänning. Så då får man ta tjuren vid hornen. Ska skriva in mig på ett kost/motionsprogram är planen. Det är 1-årigt och sen kan man fortsätta 1 år till med stabilisering så man inte lägger på sig igen. Nu har jag ju faktiskt råd eftersom jag fått pengar från förlikningen. Jag ill i varje fall lyckas med att vara 1 storlek mindre då. Men jag hoppas på att kunna gå tillbaka till storleken jag hade innan jag träffade David! Och då måste jag gå ned 4 storlekar.

Jag ska förövrigt besöka optikern idag. Och jag har bytt från Synsam till Specsavers. Hoppas det är bra. Men det är någonting med Synsam jag inte riktigt gillar. Vet inte vad. Men, det var ett år sedan jag var hos optikern. Borde gå oftare egentligen.

Olika

Det känns som att man lever olika liv är han är i Karlskrona. Jag gör mitt, han gör sitt, vi pratar lite via Skype på kvällen. Det känns lite konstigt. Men allt flyter ju på. Ibland blir det frustrerande. Men det är bara om det hänt stora saker. Men han har snart semester. Det känns som att jag ser ett ljus i tunneln nu. Snart blir allt 'som vanligt' igen. Det är tur att vi är så bra på att ta tillvara på helgerna numera!

Länge sedan sist

Ojdå, här börjar det väl snart damma igen. Spindeln väver flitigt.

Förra veckan var David ledig, så det blev ett uppehåll i skrivandet. Vi har vårstädat källaren och organiserat så man hittar saker och kommer åt dem. Vi har köpt nytt badrumsskåp som åker upp snart. Även beslutat oss för att en ny soffa ska köpas. Inklusive Tv-bänk och vardagsrumsbord. Jag har studsat runt som en jojo mellan hemmet och stan för att mecka med mitt ärende hos Arbetsdomstolen. Rättegången ställdes in, nu väntar jag på förlikningspengarna. Han har till 31 maj på sig.

Livet är underbart just nu. Helt enkelt underbart. Om 5 veckor har David troligen semester. I annat fall om 6 veckor. Det ska bli asnajs. Han är ledig 5 eller kanske 6 veckor. Inte riktigt fastställt. Och efter det så är det ju praktiskt taget bara 3 månader kvar tills han är hemma och jobbar i Sthlm igen! Längtar otroligt!

Bröllopsfeber

Igår fick jag nån slags knäpp. Mötet med min jurist ställdes in, och kören var inställd (ingen sa nått). Så jag hade massor med tid att göra ingenting på. Och då började jag kolla lite på saker inför bröllopet vi pratat om. Typ alternativ för var, när och hur. I allt det så fock jag en sån där mysig dröm som en del kvinnor har. Bröllopsklänningen. Satt nog i 4 timmar och kollade på klänningar, och försökte komma under 3000 kr (som är budgeten). Jag hittade tillslut, igår kväll, ett företag som beställer efter mått från Kina och importerar. Jag och David ska forska vidare i seriösa de är. Och leta referenser typ. Men annars kan jag få ihop min klädsel under 3000. D.v.s allt. Brudklänning, vita handskar, slöja, eventuell tiara, skor, underkläder och strumpbyxor. Istället för att bara klänningen hade en budget på 3000. Och den var så fruktansvärt vacker, klänningen alltså.

Kanske ska lugna ned mig lite. Blev så exhalterad bara. Börjar bli dags att titta på ett datum. Men David kommer hem i morgon och är hemma 11 dagar. Så vi har tid att kika tillsammans.

Vilken lättnad

Kom just från AF. Jag tackade nej till UGA (bidrag och praktik/utbildning). Av många skäl. Men det främsta är att i höst ska jag plugga (sen vilket program det blir, eller om jag läser enskilda kurser tills jag har en utbildning vet jag ej ännu)och då är det 3 månader tills dess, typ. Och David anser att han vill ha mig hemma i sommar när han är hemma och jag sätter inte emot. Så vi räknade och kom fram till att det går bra att leva på en lön den tiden. Skönt det. Då blev jag lugnare och gladare.

Idag skulle jag träffat min jurist inför rättegången om 9 dagar. Men han var förkyld, så vi ska skjuta på det till fredag eller måndag. Hoppas det går vägen då. Jag är taggad. Känns bra.

Jag tror PREP-kursen gav vatten på kvarnen för annat också. För jösses vad glad jag är nu!

Vi är ett team!

Wohoo! Fy fan vad bra kursen var. Ursäkta, ska kanske inte svära. Men den var bra. Den har fyllt sitt syfte tror jag. Vi lärde oss en metod som heter tala-/lyssnametoden. Den går ut på en väldigt enkel sak. En håller i en bestämd sak. Håller man i den får man prata. Man får inte ställa frågor. Den andra ska lyssna och upprepa det som sägs. På så sätt talar man lugnt och sansat om ämnen som kan vara laddat.

Jag tenderar att prata mycket när jag är stressad/upprörd. Medan David blir tyst som en mussla. Och så undrar jag varför han inte säger nått? Nu pratar båda på samma villkor. Det var väldigt nyttigt. Den andra delen var en problemhanteringsmetod. Vi han inte praktisera den så mycket då vi hade svårt att hitta ett problem. Men vi kom igång lite och spottade absurda idéer till höger och vänster.

Tyckte även att det var nyttigt att träffa de andra paren. 2 par som var med skulle snart vara utan varandra lång tid pga att killen skulle göra utlandstjänst i Afghanistan. Det andra paret hade varit gifta i många, många år. Och de var här för att de skulle bli handledare för denna kurs i Skåne. Så de behövde gå den själva först. Jag kände att det var skönt att träffa folk som visste vad man pratade om. Vad det innebar att ha en närstående på distans. Alla frågor, rädslor osv som uppstår. Något som ingen annan i min närhet förstår.

Dessutom fick vi tid, jag och David, att prata om saker som vi annars, när vi är hemma inte klarar av för att det finns så mycket distraktionsmoment. Vi började prata om bröllopet. Det är ju lång tid kvar. Men vi har ändå en bild av det. Då känns det mer verkligt. Som att det blir av.

Tillbaka till verkligheten

Nu sitter jag hemma i lägenheten igen. Känns märkligt att inte vara hemma på länge. Och det kändes konstigt att sova hos Davids föräldrar, när han inte var där. Men de har tagit väldigt bra hand om mig. Fått god mat och sovit som en stock. Även om jag vaknat när väckarklockorna gått igång innan kl 6. Men det känns som att det vara bra för både mig och David att jag sov under uppsikt. Även om jag nu inte är allergisk så känns det bättre att veta att OM något händer så skulle jag inte vara själv.

Jag har fixat med provtagning nu också, och ska bege mig till labbet på VC för att lämna in dem. Och vänta på svaren med spänning. Jag tror inte testerna kommer visa så mycket. Så jag tror väl att det lär bli koloskopi. Men det är väl ett senare projekt. Och jag är inte speciellt upplagd för det. Men de får gärna undersöka mig om de måste.

Idag kommer David hem, trots att det är torsdag. Vilket fick mig att tänka lite. Eller egentligen var det när jag och svärmor pratade vid frukost idag. Hur vet man när man är som lyckligast? är jag mer lycklig denna torsdag än förra fredagen när han kom hem? Eller var jag mer lycklig över skorna jag hittade till klänningen David köpte?

Dessutom är det vår. Ja, inget nytt. Pollen i luften, lövsprickning, isarna har smält bort. Men jag kände det igår, och ännu mer idag. Jag har vårkänslor. Massor med vårkänslor. Och hormonerna sprutar till höger och vänster. Bäst att lägga band på sig. Annars tittar folk på en så skumt!

Blir UM idag och i morgon! Var där igår också, tror jag slår ett personligt rekord. Men jag har skaffat nytt preventivmedel, i hopp om att det ska underlätta det andra. Men det fick mig att tänka. Jag kommer nog känna mig mer fertil med p-ring än med spiral. Även om det är så att jag inte ska kunna bli gravid av något så känns det ändå spännande. Lite mer action, kanske.

Återvändsgränd?

Är nyss hemkommen efter att snurrat runt i sthlm då pendeln slutade gå. Har varit hos allergologen. Jag är inte allergisk, tror dem. Och det känns ju otroligt märkligt. Hon kunde inte förklara varför jag upplever klådan och svullnaderna. Så hon skulle begära journaler från alla läkarmottagningar jag varit i kontakt med sen jag var liten. När dessa kommit ska hon skicka en remiss till Huddinge sjukhus, där jag ska utsättas för dubbelsidig födoämnesprovokation. Det vill säga, jag ska få äta något som är kontaminerat med exempelvis räka, och något som inte är. Utan att jag vet vad som är vad. Och så ska det utvärderas. Känns skitläskigt. Stoppa i mig nått jag blir sjuk av? Men det kommer ju göras på HS, och de har ju kompetens och kan gör rätt om något går fel. Men det skulle ta tid, får nog ingen tid förrän i höst. Tills dess är det lite läskigt. Men jag får väl vara försiktig bara. Och försöka ligga lågt. Kan inte vara så svårt? Har ju allergimediciner om något går fel. Men ändå. Jag är lite rädd.

Men vara rädd för att leva? Eller för att dö? Verkar onekligen flummigt. Mest läbbigt är det ju att vara själv. Men vad fan, man lever bara en gång? Och jag har ju påbörjat utredning på magen igen. Men nya saker, som inte prövats innan. Hoppas på det.

Sov hos svärföräldrarna igår, och ska således göra det inatt med. Varken jag eller David finner situationen spännande. Utan mest oroande. Så det är skönt att kunna få sova och veta att jag kan få hjälp om något går fel.

Livsfunderingar

Det enda jag tänkte i ambulansen var på ringen på mitt finger, och att jag var rädd, livrädd. Låg och tittade ut genom takfönstret, följde syrgasröret, tittade på alla slangar, gummihandskar, papper, spypåsar.

Det var en lugn valborg, med trevligt sällskap och god mat. Deras tåg gick 0140. Så vi skulle följa dem dit och sen hem och sova. Men vi kom hem, skulle sova och jag dalar ned på soffan och halsen svullnar. Får svårt att prata. Ingen hit. David gjorde allt han skulle. Försökte ge mig kortison, fick i mig adrenalin, ringde ambulans. Fick tillbringa natten på sös. Las in på avdelning vid halv sju. Sov 1,5 h på 29 timmar. Fick ingen frukost. De hade inget jag tålde. Så David gick ut på stan och jagade öppen butik. 1 maj var en dålig dag för detta. Men jag fick frukost iaf. Åkte hem innan lunchen.

Har känt mig som utskitet äppelmos ever since.
Men David har räddat mitt liv, igen!

Riden av maran..igen

Jag brukar inte ha problem med mardrömmar, men nu har jag drömt mardrömmar varje dag i en vecka. Verkar skumt. Får köpa lavendelolja så jag kanske kan sova gott. Undrar om de har det på hälsokosten? Måste ju ändå till apoteket igen.

Och jag kan inte sova som folk, det kliar!

Förlovad är underbart

Jag satt och lyssnade på lite musik såhär på morgonkvisten. 'In the navy' bland annat, och filmmusiken till 'An officer and a gentleman'. Och jag kände att jag saknar min officer mer och mer. Jag vill se honom komma hem i sin arbetsuniform för att slänga armarna runt mig. Eller se honom snofsa till sig med C1an eller mässdräkten. Och kunna räcka honom skärmmössan och pussa honom på pannan innan han beger sig. Kunna möta honom efter jobbet. Eller att han kastar upp mig i famnen och kysser mig! Jag gillar hans jobb. Men det har också placerat honom i Karlskrona, så jag får inte njuta av fördelarna med hans jobb.

Men jag tycker ju att han är det vackraste som finns. Och han sliter hårt för att kunna åka till mig på helgen! Han är helt enkelt bäst!

Ja! Ja, klart jag vill!

"Jag tror den här platsen betyder lika mycket för dig som för mig, för ett år sen träffades vi här. Och jag visste då att jag ville vara med dig, för alltid. Diana, vill du gifta dig med mig?"

Något sådant löd Davids ord i lördags. Jag svarade ja, tårarna sprutade åt så många håll och kanter samtidigt, att ögonen hotade att sköljas med vågen.

Så det vankas bröllop, 2012.

Jag har en väldigt bra dag, lite övningskörning, åt lite glass när telefonen ringde. Provet var klart, jag har svamp..igen. Allting blev svart. Lätt blackout. Lyssnade nog egentligen inte på vad barnmorskan sa. Inga läkartider förrän i juni, ringa den andra läkaren. Vill inte. Vill någon annanstans. Han hade stängt idag för övrigt. Ringde till samma ställe som David går. De hade fyllt telekön. Kan alltså tidigast ringa och få tag i en läkare i morgon. När jag får träffa en vet jag inte. Jag blir illamående. Jag orkar inte med det här längre! Varför i helvete gör ingen något?

Jag är lycklig, din jävel! Hör du det?

Jag är arg. Jag är arg för att samhället har satt mig i skiten. För att det är en sådan skev samhällsbild!

Satt idag på ett infomöte om en djupgående jobbsökarkurs. En kurs där man ska hitta sig själv osv. Jag satt där med 4 andra ungdomar. 2 av dem från min gamla skola. Vi hälsade inte. Vi fick en bred information om att det skulle vara en trygg plats för oss som 'hamnat snett'. Det skulle vara 2 kursledare, 4 socialkonsulter och det skulle samtalas, göras grejer i grupp och åka på studiebesök. Med målet att ha hittat jobb/praktik om några veckor.

Fine, jag sitter här med 4 personer som känns som att de inte ens vet varför man skulle gå skolan eller få godkänt i ämnen osv. Jag är inte en av dem. Anyhow, fick en annan socialkonsult än den jag hade när jag var där sist på möte. Och jösses vad jag ville möblera om hennes ansikte. Jag förklarade att jag ska springa till läkare/kuratorer osv på dagtid de närmsta veckorna. Hon ville veta vad, varför, hur, när osv. Fruktansvärt integritetskränkande! Det är väl för fan mitt privatliv?

Jag delgav mina tankar kring hur jag tänkte. Och plötsligt var jag en av dem. Jag är lika mycket som andra som har inlärningssvårigheter osv. Jag blev placerad i ett fack. Jag är arg för att jag har placerats i ett fack. De har dömt mig utan att känna mig. Jag är högpresterande, och har alltid varit så!

Jag fattade ett beslut, jag ville inte gå dit. Jag ville veta mina rättigheter/skyldigheter. Eftersom detta inte har förklarats bra för mig så skiter jag i det.

Jag ska vara med David, hela sommaren om jag inte får sommarjobb, jag skiter i en praktik osv!

För en sak ska den där socialtanten ha klart för sig, man kan inte köpa lycka för pengarna, det är abstrakt och man förtjänar det.

Min barnmorska sa igår att hon tyckte att jag verkar rulla i rätt riktning med allt. Och det gjorde mig varm inombords, hon bryr sig! Hon tog tid att lyssna på saker som inte var hennes jobb! Varför? Jo, för att man bygger en relation kring saker som är personliga. För att man ska känna sig trygg.

Och Fru socialtant ska veta att jag är fruktansvärt lycklig! Jag har allt jag kan önska mig! Jag har David som ger mig omåttligt med kärlek oavsett om han är hemma eller inte. Jag har tak över huvudet, mat på bordet, en varm säng, rena hela kläder och jag har fina vänner!

Barnmorskan, som är världens bästa just nu, frågade vad jag önskade mest av allt. Om jag fick önska mig precis vad som helst. Då var det att bli frisk. Att komma ur mitt moment 22. Hon ställde frågan säkert 3 ggr för att hon trodde att jag skulle säga något annat. Men jag önskar mig bara en sak, att bli av med mitt frikort på sjukhusen och nästa gång behöva besöka SöS är för att svänga in till förlossningen!

Jag är lycklig, och Fru socialtant skulle bara våga förstöra den lyckan. För då j*vlar blir det krig!

Var det jag som föreslog
Att ses före lördagen
Att ses på fredagen efter en jobbig vecka
Och låta dig följa med mig hem till mig, mitt rum

För att väldigt länge ligga och kyssas i min säng
Jag har många gånger sagt
Att det här är nog det smartaste jag gjort

Och du lät mig flytta in
Fastän jag tyckte det gick fort
Hur många gånger har jag inte sagt
Att det här är nog det smartaste jag gjort

Det kanske låter underligt
Men jag tycker det är stort
Att många gånger har jag i efterhand sagt att det här är det smartaste jag gjort!

Trampa i klaveret

Ja, ibland gott folk, gör man saker som man inte riktigt tänkt igenom. Och ibland kommer de och biter en i svansen efter ett tag.

Egentligen gjorde det inte så ont. Det som gjorde ont var att det känns som att jag och David har missat att kommunicera om viktiga saker. Det känns som att vi båda bär ansvaret för det. Men jag trampade i klaveret, så jag har jättedåligt samvete.

Nåväl, wake up-call för att göra något åt det. Och nog hittade vi en väg där ifrån också. Om det bara inte vore så förbannat långt kvar till fredag ändå!

Jag ska ju på roadtrip då!

It's just another manic monday

Jaha! V.16 tydligen. Känns lite avslaget, på något märkligt sätt. Känns som att efter HP så vart det världens antiklimax. Trots att jag har saker att göra hela denna vecka så undrar jag ändå vad f-n jag ska göra? Känns skumt. Har nått behov av att liva upp min vardag, så jag har hittat på en till grej till fredagen för att överraska David. Han blir nog inte så överraskad då eftersom jag måste berätta för honom idag så jag kan ändra planerna om det måste. Så jag ska nog ringa honom innan körlektionen (då han nog växlat förare i bilen.

Jag har varit vaken sen 0545. Funderar mest på frukost och dusch nu. Men på nått sätt tog helgen krafterna ur mig.

Släktträff ska inte ske för ofta känner jag. Och nästa gång har jag inget med den att göra. Känns väl bättre så antar jag.

På fredag är det 1 år sedan promenaden, 1 årsdagen på lördag, och söndag är det ett år sedan första gången jag följde David till Arlanda Express!

Lång tid

Igår var det den 14 april. För ett år sedan på det datumet satt jag, Jenny, Hanna och Alina på ett café i G:a stan och fikade. Te, caffe latte, abnormt stor kokosboll och abnormt stor snoddas. Att jag minns vilket datum det var beror enbart på att en bekant födde sin yngsta dotter den dagen.

Jag minns också att jag hade träffat David 2 ggr. En gång på Rudan och en gång när Henrik flyttade. Jag fick nått sött sms hit och dit den dagen. Men det är enda dagen jag minns datum på. Förutom att helgen efter tillbringades med en promenad på fredagen, hem till mig för att se film, somnade i varandras armar, vaknade upp och det var klart. Vi var tillsammans. Lördagen tillbringades hos hans föräldrar, ätandes lax, romsås och potatis på verandan. Det var väldig väldigt underbart!

Jag tänkte just på, om jag inte hade hjälpt Henrik att flytta, om jag lyssnat på att ,min kropp inte mådde bra, att tillbringa dagen med främlingar, och att om jag fortfarande varit sur och grinig över en incident tidigare så hade det här nog aldrig hänt!

Lite tack ska Henrik ha!

Snilleblixtar

Klockan är 0825 i skrivande stund. Det är onsdag, sängen är tom, om man bortser från mig och ett mjukisdjur i form av en Zebra som ligger på Davids plats. Igår fick jag en snilleblixt. Eller egentligen i helgen men jag har bäddat för snilleblixten nu. Kan inte riktigt berätta vad det är, mer än att det är en present till David på ettårsdagen! Jag känner mig så satans smart. Listig och lurig i ett!

Ambitioner. Ja, jag har dem. Många ambitioner och drömmar. Men jag har ingen motivation. Var är den? Olikt mig att ha drömmar och ambitioner och sedan inte rusa med hornen först för att förverkliga dem. Tror motivationen dog när jag sökt jobb sen oktober. Och inte kan jobba med det jag verkligen ville. Idag känner jag inte att jag vill ens jobba i restaurang om det är en restaurang som jag klarar av att jobba i. Det är för knäckande. Kom och tänka på det här med mina ambitioner efter att ha haft låten Ambitions med Donkey boy på hjärnan i en vecka.

I feel numb in my brain again!

Snart är ansökningen till högskola/universitet stängd. Jag har sökt massa beteendevetenskapliga program, och en kurs. Nått måste jag komma in på. Socionom vill jag in på helst! Gärna nyss. Vill inte skynda, vill ha en sommar med David först. Men jag vill veta vad jag ska göra i höst. Jag vill veta att jag har en plan. Kommer jag in på socionomprogrammet har jag en plan i 3 år. Egentligen 4 då jag måste 'praktisera' i ett år för att kunna titulera mig socionom. Och om jag bara kommer in så rätar alla mina problem upp sig! En sysselsättning, litet tillskott i ekonomin, ingår i ett sammanhang, träffar människor, får en roll i samhället som studerande och jag har ett mål! Jag är religiös just nu. Tror jag behöver avlägga en bön eller nått! Jag blir nämligen knäpp om jag inte kommer in.

Ambitioner finns men rädslan, osäkerheten och omotivationen tar överhanden.


Känner att det här blogginlägget påminner väldigt mycket om en väns inlägg. Han bor i Kalmar, vi ses aldrig, men nånstans känner jag att vi landat i samma sörja, igen!

Mycket oss igen

David har varit ovanligt mycket hemma de här senaste veckorna. 3 korta arbetsveckor veckor i rad blir det när denna är slut. Har just följt honom till tåget. Han börjar jobba i morgon bitti och kommer hem torsdag kväll. Han jobbar på fredag med, men då i Stockholm.

Den här helgen bjöd på en hel lördag med högskoleprov. Såg trevliga och mindre trevliga personer där. Tror det gick bättre än sist jag skrev. David har köpt en sjukt snygg klänning åt mig, och jag köpte ett par skor. Det är jag och Jackie Kennedy, vi spelar i samma liga enligt David! Det var sött. First lady i hans ögon!

Jag pular med att ta körkort. Ska gå riskettan i veckan. Och köpa lite körlektioner.

Påsken är förbi

Nu är allt som vanligt igen. I torsdags var det skärtorsdagsmässa med kören, men jag var tvungen att åka hem för att en av tjejerna hade duschat i parfym så jag kunde inte andas. Gick och mötte David och kramades med honom istället. Jag har aldrig firat påsk. Eller jo, när jag var liten, fram till jag var 8, typ. Då var det stor påskfest hos farmor. Men det var det enda. Mamma har aldrig firat. Så att det kom glad påsk-kort, att vi har fjädrar i ris och ätit påskmiddag 2 ggr är lite nytt.

Det var lite jobbigt innan påsk, eller väldigt jobbigt. Mycket på Davids jobb, och väldigt lite oss. Men efter påsken känns det bättre. Jag fick ligga kvar i sängen på morgonen med huvudet på hans bröstkorg, eller somna på hans arm.

Igår när vi hade lämnat bilen och stod och frös så kändes allt helt underbart igen. Inte för att det brukar kännas dåligt, men det kändes okej att han skulle åka. Det är bara 4 dagar tills han kommer. Känns på något sätt lite lättare. Och visst är det väl snart vår ettårsdag? =)

Det stora allvaret

Igår när jag kom hem från kören, som för övrigt gick väldigt bra, ringde David mig på Skype. Han hade haft personalmöte idag och ville berätta vad som sagts. Det var en hel del, men det enda jag hörde var "PTKt är försenat, vi ska vara i Karlskrona till oktober". Mitt hjärta och hjärna revs ut, krossades till en sörja med tegelstenar, någon pressade 2,5 citron på sörjan, och avslutade med en nypa salt. Det gjorde jätteont inombords! 1 MÅNAD TILL? De måste driva med oss. Hur fan tänker dem? Inga klara besked om något, och de behandlas som schackpjäser, och deras anhöriga också. Jag kände mig lätt överkörd på nått vis. Tårar rullade för kinden, jag svor, spottade och fräste. Kände mig väldigt liten och maktlös över mitt liv. För mitt liv styrs mycket av Davids jobb.

Nu har jag sovit på det hela, det känns bättre men inte bra. Det viktigaste är att understryka att varken jag eller David är sura på varandra. Och Försvaret personalpolitik kan inte vinna över kärleken. Men de ska fan få veta att den finns!

Hit men inte längre

Jag är nyss hemkommen från ett andra besök på Ungdomsmottagningen denna vecka. Igår träffade jag en kurator, idag en barnmorska. När jag varit där vid andra tillfällen har jag behövt berätta väldigt lite om mitt samliv. Igår och idag har jag berättat betydligt mer. Hur hanterar man frågan "Vad ger dig lust?" när man sitter öga mot öga med en barnmorska och ska besvara detta så politiskt korrekt som möjligt?

Söker för samlagssmärtor, de finns många anledningar till att en kvinna har det. Min är troligtvis upprepade svampinfektioner som nu gör att jag är nervös för att det ska göra ont igen/svampen ska komma tillbaka. Därför ska jag träffa en kurator och en barnmorska parallellt för att försöka reda ut det hela.

Min barnmorska ville veta lite mer bakgrund än den som jag berättat för min kurator. Så jag berättade så bra jag kunde. Hon ställde lite motfrågor, och bland annat den angående vad som ger mig lust. hur svarar jag på det? Jag mjölkade och svarade "min sambo" och fnittrade lite nervöst. Hur ska det här vara så svårt? Jag har aldrig varit speciellt generad över min sexuella natur? Jag är människa, det ligger i vår natur att känna sexuell lust. Nåväl, hon fyllde i och sa: "behöver han röra dig på ett visst sätt eller räcker det med blickar eller tankar?" Jag svarade snällt på dessa frågor också. Men nu i efterhand känner jag att jag kunde vart mer beskrivande.

Summan av kardemumman med dessa besök är i varje fall att barnmorskan sa: Du skulle väl aldrig sätta på dig ett par skor som ger dig skavsår när du har skavsår? Då ska du heller inte ha penetrerade samlag när det gör ont. Så, nu ska du prata med din sambo om hur länge, kanske börja med en månad och utvärdera sen. Allt ovanför midjan är okej att beröra. Ni ska öva på förspel, ha kel-/smeksex. På så sätt kommer du vara säker på att det inte kommer göra ont, och han vet att han inte kommer riskera att göra illa dig.

Ska tillbaka till barnmorskan efter påsk för en undersökning och mer samtal, för att se var det gör ont och om det är fysiskt. Kuratorn skulle ringa mig för att boka in en ny tid.

Mentalt kyskhetsbälte och terapi. Undrar om det funkar? Jag hoppas det!

Får man göra så?

Jag har bestämt mig. Eller inte bestämt mig, men nästan. Jag är ju mellan arbeten, något som kändes som att jag fick kämpa massor. Jag tänkte sluta kämpa, bry mig om att söka jobb osv. Jag får inga pengar, jag är trött på att slita häcken av mig för att skriva massor med ansökningar, knappt få några svar på någon av dem. Så jag undrar, är det bara för mitt eget välbefinnande jag ska söka jobb? För jag tycker det är ganska bekvämt att kunna påta här hemma. Gå en promenad när jag vill, kunna möta David när han kommer hem osv. Nu kan jag inte gå så länge, mitt knä börjar värka då. Men snart kanske det går, när det är mindre isigt och jag kan göra det på mer daglig basis, börja försiktigt.

Jag vill:
-Börja promenera flera ggr/veckan (som förr)
-Köpa ett nytt längdset så jag kan kasta länd i år, och kanske t.o.m. tävla
-träna upp knät (tror enda träningsformen knät vill vara med om som mitt kort omfattar är vibrogym, jag testar i veckan)


Jag ska ju börja plugga, är min plan. Vad min plan blir om jag inte kommer in på högskolan vet jag inte. Kanske ta någon enstaka kurs?

För jobba vill jag inte. Jag är less på att kämpa. Jag mår så mycket bättre så som det är utan. Som sagt, jobbsök ger mig lika mycket som om jag inte söker jobb. Skillnaden är dock att jag har mer tid att ta hand om mig själv, mina närmaste och hemmet. Hemmasambo kanske är mitt kall i livet tills jag kan plugga. Undrar vad David tycker om det? Det är nog inte politiskt korrekt att uttala sig om detta. Men det är så jag känner. Dessutom, varför ska jag känna stress och press över att göra som samhället förväntar sig? Om de inte ger mig något varför ska jag ge dem mitt liv då?

It's complicated

Just nu tycker jag att det mesta är förvirrande och komplicerat. Det svåraste med att vara ifrån varandra så mycket som vi är är kommunikation. Jag är inte en fena på att kommunicera, inte heller han. Men när vi är hemma är det fruktansvärt enkelt. Men så fort han åker bort så dör en del av den kommunikationen ut. Jag undrar varför. Och jag vill veta hur man gör för att kunna kommunicera på distans? Vet någon?

Det har snart gått ett år sen vi träffades, går inte tiden lite väl fort? Eller långsamt? Nåväl, jag är oavsett lika kär som när vi träffades! Det slår fortfarande gnistor.

Låt mig värma din frusna själ

Låt mig värma din frusna själ
blåsa på falnande glöd
göra trasig längtan hel
innan den lägger sej död

ge dej ny inspiration
att leva...

låt mig bjuda på mig själv
i en snål och frusen värld
vill jag bjuda på mig själv
det är du verkligen värd

ge dej ny motivation
att sväva...

Låt mig värma din frusna själ...

Jag får gåshud av den här låten. Det här kan vara i särklass det vackraste Robert Karl Oskar Broberg har skrivit.

Jag tyckte låten passade min sinnesstämning den här veckan. Och vi råkar dessutom sjunga den på kören! Får ståpäls varje gång och tårar i ögonen för att den är så fin!

Idag noterade jag f.ö att det är 1 månad och en vecka kvar tills vi har varit tillsammans i ett år! Tiden går verkligen snabbt!

Det stora K:et

Det här mer relationer är inte alltid lätt. Jag har inte haft något riktigt förhållande tidigare. David är dessutom den första person jag bor med utöver mamma. Det ställer ju en del saker mot väggen ibland. Inte som att vi ställer varandra mot väggen. Men jag konfronterar mig själv med jämna mellanrum och funderar på vad jag tycker/tänker/känner. Att David jobbar på distans, från hemmet sett, i veckorna ställer ytterligare krav på mig. Saker som lyhördhet blir viktigare. Och saker som ensamhushåll blir centralt. Jag tycker om att vara för mig själv, ibland är det ganska skönt att få gömma sig hemma själv. Utan att höra andra fotsteg tassandes här. Men för det mesta saknar jag de tassande ljudet. Det ställer krav på mig som jag aldrig kunde drömma om att en relation skulle innebära. Veckan ser nämligen ut såhär:

Måndag morgon senast 0630 lämnar David lägenheten.
Sen rullar dagarna på
Fredag: ca 1530-1630 brukar han komma hem, hämta hem bilen från jobbet i Sthlm. Vi åker och storhandlar för kommande helg och vecka.
Lördag och söndag fylls ofta av något möte med någon vän eller dylikt. Vi tvättar. På söndagen lämnar han bilen på jobbet i Sthlm.

På en vecka hinner man med mycket i en relation när man ses dagligen. Små saker och tankar som dyker upp i veckan kan man vädra redan då. Vi kan också vädra det, över telefon/msn/mail/skype. Men det är inte alls samma sak. Man saknar kroppsspråket. Möjligheten till fysisk kontakt som får en att känna lugn. Att prata på de andra sätten känns opersonligt. Som att jag pratar med mig själv. Och det gör jag ju ändå när jag är själv hemma. När vi pratar öga mot öga ställer det inte lika mycket krav på verbal kommunikation som det gör vi tele/skype. Jag är en hejare på att prata. Och att uttrycka mina känslor är något jag blivit bättre på, och har jobbat med väldigt mycket (upptäckte här om dagen att min f.d. kurator numera arbetar som sexolog, relationsexpert osv.). Så jag pratar på, vitt och brett om hur saker känns för mig. Medan David, som inte alls är lika pratglad när det kommer till känslor mest blir tyst i telefonen och lyssnande. När vi är hemma behöver han inte säga så mycket, då läser jag hans mimik, och resterande kroppsspråk. Hur som stressar detta mig på helgerna. Och jag kan inte riktigt slappna av. För det jag samlar på mig i veckorna glöms antingen bort för att vi har en hektisk helg eller en glädjesprudlande helg. Och då kommer det i fatt mig söndag kväll eller måndag morgon. Och då grips jag av nån slags panik som mest yttrar sig i A) irritation, B)frustration och/eller C)tårar. Ovisshet.

David har bett mig öppna hans post när han inte är hemma. Så trots att det är lite motigt, så har jag börjat vänja mig med det, och ser det som ett enormt förtroende. Här om veckan fick han hem en tidning från facket. Det stod om ett par, där den ene är försvarsanställd och borta mycket på veckorna. Hade tagit del av en kurs som Soldathemmet erbjudet för dem och deras anhöriga. Kursen heter PREP (Prevention and Relationsship Enhancement Program) och ger enkla men effektiva metoder för att kommunicera och vårda en relation. Den riktar sig till familjer där någon part ska göra utlandstjänst inom Svenska försvarsmakten. Men paret det stod om i tidningen tyckte att kursen behövdes även för dem, trots att de inte, just nu, var aktuellt med utlandstjänst. Men mannen i förhållandet reste mycket i jobbet, ibland över dagen, men ofta veckopendlade han mellan arbetet och bostaden. Vilket, liksom för mig och David, ställer extra mycket krav på kommunikation och att vårda en relation.

Så idag anmälde jag oss för helgen 18-20 juni. Det är alltså inte någon relationsterapi det här, utan en kurs för att kunna förebygga sådant. Jag och David har pratat lite om den här kursen och kommit underfund med att det inte kan skada att gå den, snarare tvärt om. Verktygen är kanske inte som mest nödvändiga nu, eller så är de de. Hur som kommer vi, med största sannolikhet, behöva dem i framtiden. För planen är ju ett liv tillsammans. Då kommer prövningar och påfrestningar dyka upp.

Fick f.ö ett sms idag "...Fick frågan igår av M om du var den rätta för mig och om det var dig jag skulle gifta mig med i framtiden och leva ihop med. Svarade ja direkt..och det kändes väldigt bra i magen att säga så..känns så underbart med dig. Det är dig som jag vill leva med. pussar"

När jag läste det rullade det glädjetårar från min kind!

Muffinsfrossa

I helgen har vi haft en massa folk här. David fyller 23 idag. Men eftersom han flyger till Karlskrona på måndagar så fick vi fira i helgen istället. Han fick massa skojigheter, en 3D-labyrint tex som han kämpar med. Och en bänkdiskmaskin så att vi slipper diska jämt och kan umgås mer med varandra. Vardagslyx! Jag hade bakat abnorma mängder muffins tydligen. Men vad gör man inte för världens bästa älskling!

Nästa helg ska vi på min ena kusins födelsedagskalas. Så jag ska jaga rätt på en present i veckan! Spännande värre! =)

Inte utan dig

En vårdag i April.
En resa jag aldrig tidigare skulle gjort.
Om jag varit mitt vanliga gamla trista jag hade jag aldrig vågat.
En vilt främmande människa skulle hämta mig.
Åka bil med främlingar?
Det är förbjudet, det har mamma sagt.
Men det lockade.
Varför?
Jag vet inte, men det kittlade i magen.
Tvingad av känslan uppväxten givit.
En vit lögn om vem jag skulle träffa.
Jag klev in i bilen.
Främlingen pratade med mig och log.
Vad den andra personen sa eller pratade med mig om vet jag inte.
Pratade främlingens vän med mig?
Kanske?
Jag satt i baksätet.
Än så länge var jag ett bihang.
Jag var nervös.
Dels för att jag sett i baksätet på en bil jag aldrig tidigare sett, och personerna i bilen hade jag sett en gång innan.
Men tillika främlingar.
Galna kidnappare?
Ja, mamma har sagt att främlingar inte är bra.
Men hur lär man känna någon om man räknar med att alla man inte känner är främlingar?
Dels för att det pirrade i magen när jag tittade på främlingen bakom ratten.
Var han inte väldigt attraktiv?
Hans överarmar spelade när han styrde fordonet med bestämda rörelser.
Han luktade gott.
Vänta lite nu?
Jag, förälskad?
Det var ju inte tanken!
Det var en dag ful av underliga vändningar i mitt liv.
Jag insåg hur mycket du påminde om mig.
Även om det här var enda gången vi skulle ses så skulle dessa minnen komma att alltid värma mig, ända inifrån mitt hjärta.

Datorn startade upp.
Du kom ihåg min mailadress när vi pratade om det under den, för mig, nervösa bilresan.
Jag sa vad jag tänkte, vad jag fann attraktivt.
Gentleman, män i uniform, intelligens, vakenhet, lugn, starka överarmar.
Vänta nu lite?
Det är precis så du är!
Du förstod, jag förstod inte.
Jag förstod när jag läste ordväxlingen igen.
Mitt undermedvetna var så mån om att aldrig någonsin behöva vara utan dig.
Typiskt mig, nu har jag trampat i klaveret, tänkte jag.
Det hade jag inte.
Du var intresserad av mig med, du ville också fortsätta ses.

Närmast kommande vecka sov jag inte.
Skola?
Försenad till nationella prov?
Vem bryr sig?
Jag är kär!
Det måste väl vara ett giltigt skäl?
Nehe, jasså inte?
Nåväl, det är godtagbart för mig.
Jag är ju alltid punktlig annars.
Du kom hem på fredagen.
Jag hade en hemsk dag på praktiken.
Tågen gick inte, olyckshändelse.
Ville du ses på fredagen istället för lördagen?
Jag skulle behöva en kram.
Vi träffades, du kysste mig!
Förstår ni?
Han kysste mig?
Men hallå, läppar mot läppar, armarna runt mig!
Kysste MIG?
Vad underbart allt kändes, stannade tiden?
Jag tyckte nog den gjorde det.
Även om det är fysiskt omöjligt!
En lång promenad.
Ut på en vårblöt och lerig äng.
Vad gör det?
Du kysste mig igen!
Eller kysste jag dig?
Vem bryr sig?
Vi gick hem till mig.
Skulle se på film.
Vi slumrade till på min säng!
Utan prat bestämdes det att du skulle stanna.
Av med kläder och krypa ned under täcket.
Vi somnade i varandras armar.


Från morgonen den nästkommande dagen var det vi. Det skulle alltid vara vi. När du inte är hos mig smsas det flitigt. Fort gick det, jag var hos dig varje helg, hela sommaren, flyttade mitt bohag till ditt. Du är mitt liv mitt allt! Jag vill alltid vara med dig. Min framtid är tillsammans med dig. Jag älskar dig! Mitt liv är inte utan dig!

Vårkänslor

Det spritter i kroppen, snön droppar från taket när den smälter, fåglarna kvittrar och solen strålar! Japp, våren är i startgroparna. På måndag fyller som sagt David år. Orkar troligen inte upp innan honom och ge honom presenter på morgonen skulle jag tro. Och han är fruktansvärt trött på morgonen ändå. Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra, ge honom presenter innan han ska sova? Eller när alla andra ger honom presenter? Han får nog komma med idéer själv där faktiskt på en lösning.

Igår skulle jag i varje fall handla dem och lite annat. Men när man hoppar på kryckor är det svårt att bära själv. Och kollektivtrafiken med kryckor känns farligt och jobbigt att gå så långa sträckor. Så min snälla mamma hämtade mig med bilen, körde mig till centrum, var min bärhjälp! Vad jag köpte till David kan jag inte avslöja nu eftersom han läser det här. Men jag kan lägga upp bild när han fått dem!

Skulle köpa en muffinsplåt med plats för 12 st. De var slut, de hade bara megamuffinsstorlek med plats för 6 st. Det var störande, så nu måste jag använda en plåt som Davids föräldrar lånar ut till oss. Jag ska baka 24 st av varje smak, 3 smaker (blåbär med blå creme cheesefrosting , vanilj med chokladfrosting, citron/vallmofrö med citron creme cheesefrosting). Får nog lägga upp bild på kakfatet sen. Men jag fick tag i en bra spritspåse som har plast på insidan av polyesterväven. Den förra hade inte det, så då kom det man spritsade ut på kanterna. Inte lätt att arbeta då!

Var även förbi in på Telia för att höra med dem hur jag ska lösa en nummerflytt när jag har uppsägningstid på mitt abonnemang hos Glocalnet. Han var nog mest förvirrad, han hade heller aldrig hört talas om mobilen jag ville ha, som de säljer. De hade heller inget visningsex eftersom LG är så nya med att lämna ut sådant, så de kan inte beställa. Och LG är långsamma på att dyka upp. Så jag jagar vidare, Onoff kanske? Mobilen är i varje fall en LG GW620(se bild). Sveriges första Androidmobil med tangentbord. Jag tycker nämligen mycket om Davids mobil (HTC Hero). Det enda jag inte kan förlika mig med är touchtangentbordet. Jag klarar inte av att hantera det och blir frustrerad när jag inte kan skriva så fort som min hjärna tänker, och som jag brukar med min gamla mobil. Men HTC Hero har Android som operativsystem. Och jag gillar det betydligt mer än jag gillar Apples iPhone. Min karl får skylla sig själv att han invigt mig i teknikens värld!

Men planen är ny mobil vid löning om allt går som det ska!
Nu ska jag baka och städa resten av dagen. Måste vara världens bästa arbetssökande hemmasambo!

Long time no seen

En vecka med David hemma, en vecka i Kläppen med kalasväder och en sjukdag med David hemma. Har med andra ord inte känt ett behov av att blogga av mig.

I Kläppen gjorde jag illa knäet, så nu ligger jag strandad hemma. Det var ganska dumt. Hoppar på kryckor och allt tar så fruktansvärt mycket längre tid att göra. Det är nästan löjligt. Hemskt om man behövde ha det såhär jämt.

På måndag fyller knäppkängan år. 23 år närmare bestämt. Så i veckan ska jag baka 3 cupcakesorter á 24 st. och en långpanna snoddas. Jag undrar fortfarande hur allt ska gå till. Men det märker vi nog. Har lejt mamma som chaufför på onsdag så jag kan handla ytterliggare muffinsplåtar, blåbär och födelsedagspresent. Mammor är bra att ha ibland!

Ska nog försöka söka ett jobb eller två i veckan också! Medan jag klrar på en födelsedagspresent.

Visdomens ord

Igår gjorde jag ett försök med att nyttja kollektivtrafiken här i sthlm. Det gick rätt bra. En enkelresa på 31 min tog 1 h och 9 min. Men jag hade ju inte bråttom, så det var helt okej. Träffade min förra mentor för en kopp te/java. Vi gav oss sen ut och gick en sväng, njöt av solskenet som fick stan att vakna till liv. För trots allt trafikkaos så skrattade folk på tåget, och ute strålade leendena. Det var skönt att bara vara.

När jag kom hem hade jag fått med mig en "mina vänner"-bok som heter "du och jag". Tyckte det kunde vara mysigt. Jag fick 3 röda rosor! Det var så mysigt, boken blev en enorm kärleksförklaring med svaren vi fyllde i! Och vem vet vad som händer om 10 år. Men vi verkar båda vara klara med att vi är gifta, bor större och har barn. Och jag har lärt honom uppskatta broccolisoppa! =)

Till middag åt vi fondue bourgogne! Med kyckling/rostas, pommes chateau, bearnaisesås, aioli, vilökssalsa, guacamole, gräddfil! Och lite scharlottenlök, paprika och zuccini smög sig in. Det var en helt underbar onsdagskväll! Vi kikade lite på när Sverige åkte hem ett guld i stafetten, bäddade ned oss och somnade i varandras armar.

Allt detta var hur mysigt som helst! Och det fick mig att tänka på en fin sak. Små saker som att säga att man älskar varandra 3 ggr om dagen, en puss extra innan man går på morgnarna och lite tända ljus efter en tung arbetsdag är vardagskärlek! Och när vi lyxar till det så är det så romantiskt så man blir lätt tårögd!

Magisk dag

Idag är en sån där dag jag inte riktigt vågar tro på. För lite mer än 10 månader sen fick jag för mig att kasta frisbee igen för att en bekant försökt få mig att komma ned och kasta. Träffade en mycket trevlig kille. Nästa gång vi kom att ses var 2 veckor senare, när vi hjälpte samma bekant att flytta. Det sa klick. Men det var så overkligt i min lilla värld att jag skulle träffa någon som fantastisk. I min hjärna föreföll det sig helt osannolikt, framförallt att bara 'springa ihop' med någon. Hur som, när vi gjort klart att vi var tillsammans 24 april 2009 så sa jag att jag skulle sluta räkna månader efter 10. Varför? Ja, för jag trodde inte att allt skulle bli så bra. Kunde inte drömma om att jag skulle flytta från moderskeppets boning och bli sambo inom mindre än ett år. Det blev hur bra som helst! 10 månadersdagen är idag, vi ska äta fondue bourgounion till middag, mysa lite. Jag kommer fortfarande ha koll på datumen. Om 2 månader har vi varit tillsammans i 1 år. Det är helt tokigt. Hur som helst är dagens datum 24 februari 2010, och många dagar till lär det bli!

Underbara älskade!

Min hjälte

Det här har varit en märklig och mindre rolig helg. David kom hem i torsdags kväll. Det var skönt tycker jag. Så fredagen skulle bestå av en massa fix. Dessvärre bestod natten av att jag inte kunde sova för att jag hade sån migrän och min rygg mördade mig. Vi åkte till naprapaten på förmiddagen. Hon konstaterade att jag hade hög smärttröskel och att jag hade fruktansvärt många sura muskelknutar i ryggen. Vi åkte hem, åkte till AF för att lämna ett papper. Handlade lite på vägen. Bland annat några chokladbitar. Det skulle jag inte gjort. Jag fick en allergisk reaktion. Läget förbättrades inte men vart heller inte sämre efter första medicinen(kortison). Så sjukvårdsupplysningen sa att jag skulle åka in för observation. De gav mig antihistamin (vanlig allergitablett) och sen skulle de sätta kanyl på mig. De testade höger armveck men pajade ett kärl, sen i höger hand och pajade ett till kärl (blev str knölig blödning), 3 gången gillt i vänster hand så satt den. Fick ligga under observation med syrehaltsmätare och pulsmätare. Fick mer antihistamin och adrenalinspruta i låret för att det gav sig inte. Låg en timme till, sen bedömde de läget som lugnt. Skulle äta mer kortison lördag söndag för att slippa sviterna.

Kl 18 på lördagen tog jag kortison. Vid 22 på kvällen trängde det när jag andades och det var tjockt i halsen. Så vi gav oss ut i det dåliga vädret till sös igen. Kanylen satt denna gång på första försöket, trots att sköterskan slabbade med mitt blod. Jag har blodfobi så det var lätt otrevligt. Fick vänta länge på att få antihistamin denna gång. Det var slut på akuten och de jagade mer på andra avdelningar. Adrenalinspruta igen. Och tillslut fick jag antihistamin. De hade missat skriva saker i min journal och skulle göra det. Dessutom hade jag inte fått reda på att jag även skulle ta antihistamin som undehållsdos också, utan bara när jag reagerar. Så nu måste jag äta kortison varje morgon och antihistamin morgon och kväll i 3 dagar till.

När vi kom hem 0230 körde David fast bilen på underredet och fick skotta länge. Vi kom inte in och stupade i säng förrän 0330. Och då sov vi påväg till kudden.

Hur som helst, han är min hjälte. Han behöll lugnet hela tidien. Han blev lite stressad när andningen inte funkade som den skulle. Men han var lugn i det stora hela. Lugnade mig, och torkade mina tårar. För i lördags var jag jätterädd. Och kanylen gjorde ont, det var jobbigt att ligga där och vänta. Och sköterskorna hade en dlig dag p.g.a en annan strulig patient. Fcik välja mellan att bli inlagd och åka hem eftersom jag har mediciner som de kunde ge mig. Vi åkte hem, för jag tyckte sjukhuset var jobbigt. Jag var livrädd när vi var där, men utan David hade jag varit ännu mer rädd. Han skötte allt jättebra, och tog hand om mig! Min superhjälte!

v. 7 - Ärtsoppa och pannkaksdagen

Idag är det torsdag. Inget överraskande. Eller Dag 4 vecka 7. Jag tappar så lätt dagar och datum sen jag träffade David. Inga datum där, utan veckor. Kunde jobbat idag men annat junk kom upp och jag fick inte ihop det hela. Och det var väl tur att jag inte jobbade? Jag vaknade och kunde inte röra mig. Mitt huvud var som bly och jag var helt färdig. Det var väl en sån dag när parasiten bestämde!

Igår hittade jag något som fick mig att sakna token i Karlskrona ännu mer! Det är inte lätt alla gånger. Jag vart rädd och ledsen, lite besviken. Orolig och förvirrad. Tror det blir bättre när han kommer hem.

Saknar blommorna på något sätt. Blommorna jag fick varje ny månad. Det var länge sedan. Det var fruktansvärt romantiskt av honom. Varför slutade vi?

Jag ska få middag hos mamma ikväll! Utfodring hos moderskeppet! Det är skönt, för jag är helt ur form. Inget blev som jag tänkt. Tur att jag ikväll får krypa ihop med David i soffan! Nästa vecka jobbar han dessutom i sthlm. Och sen drar vi till nordligare breddgrader!

Wish you were here
Me, oh my sailorman
Wish you were here
Wish you were here
Don't you know the stove is getting colder
And I miss you like Hell
And I'm feeling blue

Wish you were here
Me, oh my sailorman
Wish you were here
Wish you were here
Don't you know the stove is getting colder
And I miss you like Hell
And I'm feeling blue

I got feelings for you, babe
I know you feel the same
From the first time I laid my eyes on you
I felt joy of living, I saw Heaven in your eyes
In your eyes

Wish you were here
Me, oh my sailorman
Wish you were here (I wish you were here)
Wish you were here
Don't you know the stove is getting colder
And I miss you like Hell
And I'm feeling blue

I miss your laugh, I miss your smile
I miss everything about you
Every second's like a minute
Every minute's like a day
When you're far away

Wish you were here
The stove is getting colder, baby
I wish you were here
Wish you were here
A battlefield of love and fear
And I wish you were here

I got feelings for you, babe
From the first time I laid my eyes on you

Wish you were here
Me, oh my sailorman
Wish you were here (I wish you were here)
Wish you were here
Don't you know the snow is getting colder
And I miss you like Hell
And I'm feeling blue


*: 'sailorman' är i Rednex orginaltext 'countryman'. Men jag tycker att det passar bättre med sailorman, då min sjöbuse är ute på havet! Och i tredje stycket upifrån ska meningen 'I know you feel the same' i orginalet vara 'Do you still feel the same'

Måndag hela veckan

Alla hjärtans dag i helgen. Vi var på bio och lite sådant mysigt! Inget stort egentligen. Men det var superbra!

I natt när jag vaknade, kände jag värmen från honom. Kröp närmare och kände hur sömnen och hans armar slöt sig kring mig. Rös i hela kroppen. Det kändes som vår första natt tillsammans. I sömnen vände jag mig om och la huvudet på hans bröstkorg, armar runt honom och kände lugnet. Lugnet överallt. I kropp, själ och omgivning. Det var måndag, men det struntade jag i, för de timmarna, den natten var magiska. Jag kan fortfarande känna värmen från honom, och andetagen.

Det är en kort vecka nu. Han kommer hem på torsdag kväll. Då ska det göras om! Jag älskar dig, du är underbar. Och kärleken är som en symfoni!

Jag fick den bästa alla hjärtans dagen!

Tiden som försvann

Jag har jobbat mån-tor denna vecka. Av någon anledning har jag varit så slutkörd så jag har inte orkat laga mat eller ta tag i någonting här hemma när jag kommit hem. Ingen ork liksom! Vad är detta?

Denna vecka har vart jobbig. Att David åkte i måndags fick mig att gå sönder och samman. PMS kanske? Så hela veckan har varit knivig för det. I går och i morse hade vi båda nog lite 'humörsvängningar'. Han kanske haft mycket på jobbet? Det vart iaf lite friktion han höjde rösten och jag med. Kändes inte alls bra och jag sov illa i natt. För mycket stress, känslor och för lite tid. I morse när jag ringde och sa god morgon så var fortsatte friktionen. Såpass att vi båda hade ont i magen hela dagen. Jag hade skuldkänslor och kände mig dum, men samtiden ledsen för det han sagt. Inte en stor grej egentligen. Men det kändes större med 50 mils avstånd till varandra. Har skickat lite sms och försökt plåstra såren. Det har känts lite bättre, men inte helt bra. Fick tag i honom strax innan 17 idag för att han äntligen ringde. Då brast det och jag grät och snyftade. Allt som vart så jobbigt försvann, klumpen i magen försvann när jag fick höra hans röst och hans små sätta ord. Att vi sa förlåt till varandra. I morgon kommer nog allt kännas ännu bättre när han kommer hem. Massa fina saker i helgen.

Vi ska på dejt på söndag (jag tycker generellt inte om alla hjärtans dag, men vi behövde en dejt för att få veckorna att kännas mindre jobbiga). Vi ska på bio, vad vi ser är obestämt ännu. Spontant åka in och välja på plats kanske? Och vi ska försöka äta någonstans ute där jag kan äta med min mage. Annars blir det nog en mysig middag hemma!

Jag vet att vi fixar att vara ensamma i veckorna. Det är en baggis egentligen. Men ibland blir allt bara asjobbigt och man önskar att måndagen inte kom för att helgen vart påfrestande. Kärlek på distans i en nära relation är inte alltid lätt. Och det är en dans på rosor jämt, men ibland trampar man fel och då sticker taggarna!

Framtiden, mirakel och annat ovisst

Jobbar den här veckan, alla dagar utom fredag. Känns bra! Så bidrar jag med någonting här hemma menar jag. Ovant att gå upp kl 6 bara. Men det var inte så hemskt som jag inbillade mig.

Hämtade två paket på posten idag! Jag var lite dravlig i minnet så jag hade glömt att den ena skulle sms-aviseras. Fick en längre promenad än planerat. Lite nya underkläder kan nog sätta lite glädje i sinnet skulle jag tro. Jag är i varje fall mycket nöjd. Hämtade örterna idag också. Neem, gotu kola, pau d'arco och andrographis! Konstiga namn. Men de ska göra min mage bra. Jag frågade Weldero om det smakar något. Hon sa att det smakar beskt och ganska illa men eftersom det är vad min kropp behöver så kommer det smaka gott. Och det luktar lite som Riga balsam. Och det tyckte jag ju var rätt gott (mest alkoholen i Riga balsam som fick mig att sparka bakut)när jag var 15-16 år.

Framtiden ser blurrig ut. Jag har fått massor med frågor från min coach! Och mitt svar förra veckan vad jag gör om 2 år om ett mirakel inträffar känns så skumt. Jag svarade att jag bor större, är gift, pluggar. Två av svaren kräver David, för att valsa. Men jag kan väl inte veta hur mitt liv ser ut om 2 år? Det var bara gissningar. Det kan dröja 10 år innan vi är gifta. Det kan dröja år innan vi bor större. Vad vet jag. Känns lite blurrigt och mossigt. Lite som ett UFO. Vem vet? UFM. Unidentified future miracle?

Tror vi gjorde en sådan grej i skolan på högstadiet. Kanske åk 8-9. Vi svarade på vad vi skulle göra om 10 år. Jag såg mig själv som hårt arbetande kock. Hade som mål att ställa upp i Årets kock och vara 2:a kvinnan som vunnit tävlingen. Privatlivsmässigt trodde jag att jag skulle leva ensam, möjligtvis som sambo. Var rätt trött på killar vid det laget. Så kravet var att det skulle vara en kvinna jag hade ett förhållande med. Jag trodde att jag fortfarande skulle bo hemma hos mamma. Och om man hade frågat mig om partner/förlovning/giftermål/barn så tyckte jag mest att partners var märkligt förlovning innan 18 års ålder är befängt(tycker fortfarande), och än mer befängt om man inte levt med varandra i minst 10 år innan. Bröllop och vita klänningar, blommor och annat sådant där tjafs (japp, jag ansåg att det var så på den tiden) var motbjudande. Och sist men inte minst: jag avskydde barn!

Det var redan då tabu och säga att man ogillade barn, fast jag var bara var 14-15 år. Tjejer skulle tydligen inte tycka att barn var läskiga. Och heller inte att bröllop var motbjudande. Jag ogillar inte barn längre ska tilläggas. Kan t.o.m tycka att de är söta. Och vissa barn har t.o.m gett mig en "vill ha en egen sån liten"-känsla. David tittade skrämt på mig när jag berättade det! Men jag sa ju inte när, bara att. Jag har börjat klä mig i klänningar och kjolar, vilket hela min omgivning som kände mig för 2 år sedan vet att det var helt otänkbart. Men nu tycker jag att kjoltyg, högklackat, målade långa naglar och feminina färger (som rosa exempelvis) är trevligt! Inte bara på andra.

Vad jag vill ha sagt med detta är att framtidsvisioner finns, men de förändrar inte dess ovisshet. Och självklart finns en del klara mål, som är spikade och orubbliga! Ett sådant är vem min livskamrat är. Det är helt klart David!

Flytta runt

Min blogg är på väg att flytta. Så fort David lekt av sig med allt vad programmering heter. Han ska nämligen flytta den. Jag har tjuvkikat, och ser bra ut än så länge.

Jag har funderat i helgen så att det knakar. Finulat och kukilurat. Att vara utan den man älskar suger mule. Vi Skypar flitigt, msnar och smsar. Men VARJE måndag ramlar några tårar ned för kinden, jag känner mig tom och ensam. Och han ser lågmäld ut när han knuffar lite på ytterdörren för att jag ska kunna nå och stänga den. Jag bad honom krympa mig och ta med mig den här gången. Det gick inte tydligen. Den här helgen har dessutom varit lätt uppochnedvänd. Två sekunder tjurig, 5 minuter glad, 30 sekunder otröstlig. Humöret är som en jojo. Och allt är inte sagt. Då kommer måndagen som ett brev på posten. Och det får vänta en vecka till innan mer kan sägas. Det är klart vi kanske kan prata lite i telefon. Men det jobba sent och umgänge med kollegorna är inte en ovanlighet. Jag förstår att det är viktigt, men jag behöver prata.

Och jag behöver få ur mig det som står på tapeten närmast. Som är stort och läskigt! Jag behöver någon att prata med om det. Behöver prata med David. Jag tror jag är sämst på att hålla hemligheter! Och jag behöver veta hur vi ligger till på den punkten.

En till sak som är jobbigt med att han är borta är att jag inte träffat hans kollegor. Som han de facto umgås med mer än mig numera. Jag känner att den biten saknas. Jag vill veta att han är i goda händer, ha ansikten att referera till, en miljö. För just nu är han borta i veckorna. Nu vet jag inte ens hur båten ser ut eller din hytt. Det visste jag i varje fall förut. Jag hade sett bild på några i besättningen. Men det är massor med nytt folk. Jag vet inte hur han har det där nere, jag vill vara där med honom och se det. För just nu känns det som att jag inte känner till det. Att det är avlägset. Och det skrämmer mig mer.

Omvänd anhörigresa? Prata med någon annan anhörig? Bra idéer, men jag kan inte ta reda på detta. Det måste han göra. Och det var många veckor sen han skulle göra det.

Magen

Jag har gjort framsteg. Gick in i väggen oktober 2008, då hade magen strulat mycket sen juli 2008. I samband med magstrulet eskalerade mina födoämnesallergier och jag fick sluta som kock. Efter många tester, mediciner och gastroskopier, vävnadsprov etc så fick jag domen IBS, eller Irritable Bowl Syndrome. Då fick jag avstå från många födoämnen för att se om min mage kunde processera det hela.
Det var:
Sura drycker (kaffe/juice)
Alkohol
Syrade mjölkprodukter (yoghurt, créme fraiche, färskost etc)
Övriga sura livsmedel (vinäger, citron osv)
Kött (rött kött och fläskkött)
Fet mat
Stark mat
Hårt stekt mat.

Magen blev lite bättre med allt det där, och jag började testa livsmedlena ett efter ett för att se vad jag klarade. Så under en väldigt lång period (nästan ett år) har några livsmedel funkat som jag fick avstå ifrån tidigare. Men om jag äter dem flera dagar i rad blir det knepigt. Men en sak min mage inte klarar är köttet, kaffet och alkoholen. De andra går bra i måttliga mängder.

Hur som, i oktober 2009 fick jag candida. En vaginal infektion som har vägrar ge med sig, har provat alla läkemedel man kan få och ingenting har funkat. Tillslut fick jag reda på (via alternativmedicinen) att det är för att jag har det i tarmen som jag aldrig blir av med det. Så jag forskade och hittade att Christina Weldero (hon som gör tarmsköljningar på deltagarna i TV3s 'Du är vad du äter') gör tarmsköljningar och det hjälpt många med candida och IBS när inget annat hjälpt.

Så lätt desperat bokade jag en tid hos henne och har i 3 timmar varit med henne idag, och i 2 timmar fått tarmsköljning. Hon utövade kinesiologi
och konstaterade vad som var fel på mig. Var jag har kroppslig och mental obalans. Tyckte det var jätteläskigt, för det hon talade om för mig var ju precis det jag haft besvär med. Med hjälp av de metoderna fick hon fram vilka örter som det ska göras dekokt på, och hur länge jag ska inta dessa, hur ofta och hur mycket. Hon talade också om för mig att jag har en parasit i tunntarmen som hon inte får bort med tarmsköljning utan det är det örterna ska råda bot på. Under tiden (eller kanske för resten av livet) har jag intolerans mot andra födoämnen än tidigt nämnda.

Jag får (fortfarande) inte äta nötkött/fläskkött, kaffe eller alkohol.
De nya sakerna är mjölkintolerans (inte laktosintolerans eller mjölkproteinallergi, utan intolerans mot de hormoner som finns i fodret korna äter för att producera mer mjölk) och havreintolerans. Jag får heller inte äta vitt socker eller vitt mjöl. Det är mat för parasiten och jag vill ju svälta ihjäl den och få den att inte vilja leva kvar i min kropp.

Så, när vi ska till Kläppen v.9 kommer detta bli meck. Jag har ju fortfarande mina allergier (de som riskerar att ge mig anafylaktiska chocker; skaldjur, nötter, mandel, kiwi) och Davids mindre kusiner kommer vara med, och barn äter ju inte samma saker som vuxna. Och de saker jag fortfarande inte vet om jag klarar av, testas enkelt med kinesiologi.

Därför tänkte jag skriva en liten lista för mig själv, eller kanske för omvärlden, på det jag inte klarar och vilka substitut som finns.

Alla komjölksprodukter
Istället ska jag ersätta detta med sojaprodukter. Det finns sojaost, sojamjölk, sojadryck, sojagrädde, soygurt (motsv. yoghurt), sojavisp (typ vaniljsås), sojaglass. Troligen en fruktansvärd massa annat också.

Produkter på vitt mjöl (vete/durumvete)
Pasta kan jag, troligen ersätta med glutenfri pasta, eftersom de inte innehåller vetemjöl utan bara rismjöl, majsmjöl och potatismjöl. Detta är dock inte testat ännu. Polenta funkar utmärkt, både som ersättning för pasta men även för havregryn.

Tror bulgur och quinoa ska fungera, inte heller testat. Potatis borde också fungera bra. Men inte i för stora mängder, de är ju trots allt kolhydrater som parasiten trivs med.

Vitt socker
Är inte helt säker på vad jag kan äta istället för vitt socker som sötningsmedel. Kanske inte alls. Alternativt sötningsmedel. Det visar sig!

Rå fisk
Gravad, kallrökt, färsk fisk måste frysas 3 dagar innan jag äter den. För att var tredje fisk innehåller parasiter, och jag vill ju inte få tillbaka dem, eller fler!

I övrigt fick jag ett till kosttillskott i pulverform att äta varje kväll. Och om magen kör ihop sig ändå, ska jag dricka ett te som heter Fitne för att få igång metabolismen och tarmverksamheten.

Det blir lite pyssel att ställa om sig, men det går nog.

Skagenröra

I mitt huvud råder just nu ett virrvarr. Fick igår en påminnelse på mobilen att det är dags för PMS. Och det kan man ju säga att det var. Jag vet inte vad som tog åt mig, men jag blev världens lipsill, tårarna slutar inte spruta. De sprutar mest över småsaker som hål i strumpor och sådant. Det är frustrerande. I fredags kom ett brev från kommunen som talar om att de då rakt inte tänkte betala min utbildning för att de erbjuder samma kurs. Partypoopers, helt klart! Funderade på att överklaga, men insåg att jag inte orkar bry mig. Får lägga om planen helt enkelt. Plugga som en idiot till HP, läsa matte C i höst och söka PAO vid SU till vt-11 istället, kan inte vara så svårt. Hur ska jag då hinna söka jobb medan jag pluggar till provet? Eller ännu hellre, hinna jobba? Dessutom tänkte jag försöka läsa 15hp i höst för att känna av läget. Vad vet jag dock inte i dagsläget.

I lördags var vi först och firade Davids ena kusin, sen åkte jag och bowlade med David och några vänner. Var inte i mitt esse och kom på 4:e av 5 placeringar! Men kul var det! Men jag har en galen träningsvärk!

Söndagen var jättelugn, vi låg på soffan, kollade på VM-finalen i bandy RUS-SWE. Sverige vann i förlängningen. Det var trevligt. Sen såg vi en massa serier och annat.

Idag, måndag, har David varit hemma fram till 1920. Han var nämligen ledig idag, och behövde inte flyga förrän 2130-flyget. En hel dag till tillsammans, och en dag kortare tills vi ses igen. Vi var in till sjukhuset idag, jag var på undersökning. Fick nya piller igen. Denna gång för läkaren trodde sig upptäckt någonting annat. Får testa, dessvärre ska tydligen dessa piller kunna orsaka det som jag hade från början. För att slå hål på min deppighet och PMS-karusell så tog vi en fika på det lokala caféet. Allt kändes så mycket bättre då, och mindre besvärligt. När vi masat oss hem packades det, hängdes tvätt och åt middag. Nu har han åkt. Jag känner mig fruktansvärt tom inombords.

Jag har en stor skagenröra i huvudet, det är förvirrat och jag klarar inte av det!

Past, present and future

Dåtid: Hotell- och restaurangskolan Riksäpplet
Nutid: Arbetssökande
Framtid: Personal, arbete, organisation 180 hp

Jag börjar bli lite less på att jag inte kommer på vad jag vill göra. Så jag behöver en bred utbildning, jag vill ha ett praktiskt och teoretiskt arbete. Vill interagera med människor och vända papper. Tycker om att dra i trådar så att saker och ting händer. Tycker att pedagogik, sociologi och psykologi är väldigt intressant. Människors beteende facsinerar mig.

Jag gör framsteg i mina studieplaner i varje fall, vilket är upplyftande. Jag anmälde mig till högskoleprovet idag, har köpt boken Konsten att lyckas på högskoleprovet så att jag denna gång är förberedd när jag skriver det hela. Saknar matematik C för att vara behörig till utbildningen vid Stockholms Universitet, så jag ska söka vuxenutbildning. Vuxenutbildningen i hemkommunen hade bara distanskurs att erbjuda om jag ksulle hinna läsa den innan sista kompletteringsdag för ansökan till högskolan för HT-10. Går allt som jag vill nu med så godkänner Haninge Kommun att betala min utbildning på ÅsöVux så börjar jag plugga Matte C den 22 mars! Det innebär att jag har 3 lektioner matte/vecka i 12 veckor.

Så jag ska nu posta ansökan till kommunen så de får ta ställning till min sökta kurs. Jag är i någon slags kreativ, arbetsam process just nu! Har överskottsenergi och ostimulerade hjärnceller! Jag vill komma igång!

En helg är förbi

Det har varit helg. Helger är alltid sköna, på ett eller annat sätt, mest för att jag får träffa David.

Han skulle komma i fredags, skulle möta honom i centrum om jag var frisk så vi kunde hämta bilen. Men jag beslutade mig för, trots att jag inte var helt frisk, att åka till centralen och möta honom vid Arlanda Express. Han såg inte mig, och jag fick rycka i hans väska. Han såg ut som han ville ninja ned mig på spåret innan han registrerade att det var jag, och han såg lätt vettskrämd ut över att någon gav sig på hans väska. Men han blev väldigt väldigt glad sen. När vi satt på pendeln sen fick vi lyssna på någonting som lät som en rockballad sjungen av en fruktansvärt full kvinna som låg på tåget och sjöng, sov och stank sprit. Eftersom han kom så sent orkade vi inte åka och hämta bilen, vi handlade och gick hem och lagade mat istället. Vi somnade rätt tidigt. Jag fick huvudvärk och min förkylning gjorde sig påmind.

Lördag och söndag var riktigt lata dagar, vi tvättade nån maskin tvätt och gick ut med sopor, i övrigt tillbringades de dagarna med att titta på serier (vi tittar numera även på The Big Bang Theory), en sväng till apoteket och lite pill på datorerna.

Det är alltid skönast att prata om saker, som är lite mer än vad man ätit till middag, vad man ska äta till lunch eller vad man ska göra nästkommande helg, när man är tillsammans. Vi pratade mycket om det som vart förvirrande i veckan och allt löste sig, det var ju inte trots allt annat än ett missförstånd. Och jag som var lita grumpy.

Men nu är han åter igen i Karlskrona! Och vardagen är tillbaka.Snart fredag igen, och en vecka närmre Kläppen.

Fredag v.3

Idag är slutet på första veckan!
Veckan har varit bra. I måndags hann jag få besök av både Rob och Jenny. Det var väldigt trevligt. Bror kom förbi i tisdags em och spikade fast smyglisterna så att golvläggningen blev komplett. P¨å kvällen började körterminen. Kände mig täpt när jag kom dit men inbillade mig att det bara var luften där inne. Vi sjöng Hero av Mariah Carey! Det var väldigt kul, men himla meck. Alla har ju hört låten måga ggr, och lägger till med små knorrar på olika ställen, så det var svårt att sjuga den efter noter, men det gick.

I tisdags natt hade jag feber, som försvann sen till morgonen. Men jag var helt förstörd och utslagen. Så resterande del av veckan har tillbringats i sängen, läsandes en bok och sovit.

Men idag är det fredag, veckans höjdpunkt! David kommer hem, tar hand om mig lite. På spåret ikväll. Ja, en helt vanlig fredag!

Måste ta mig ur sängen

Ja, klockan var 22 när jag la på telefonen efter att ha pratat med David. Jag bäddade ned mig, förbannade min näsa och att området mellan näsan och halsen gjorde ont. Valde att ignorera det hela. Vaknar ca 0123 och har fortfarande väldigt ont, och nu värker kroppen också. Smsar David och beklagar mig. Eftersom han sover får jag inget svar.

Somnar om, sover 45 min, vaknar. Utför denna rit till kl 3. Då har jag så ont så jag skakar. Skakar inte för att jag fryser, skakar för att det går ont i hela kroppen. Nyser igen. Näsblod igen. Går på toa. Kan knapt stå. Fyller ett glas med vatten, häller i mig 2 alvedon. Tar mig till sängen och faller ihop. Jag är förvirrad och känner mig hjälplöst ynklig.

Ringer David, han hade sagt att jag fick ringa om jag behövde honom oavsett när. Han låter pigg. Som om han aldrig lagt sig. Han svarade "Hej det är David" med en militärisk vakenhet. Jag beklagade mig, grät en skvätt. Hade ont, riktigt ont, ingen feber. Termometern visade 35,6. Hade visserligen druckit nyss. Så inte speciellt exakt. Vi pratade en stund. Han pratade lugnande med mig. Jag bad honom berätta något.

Han berättade om en saga om en prinsessa som bodde i ett slott. Prinsessan älskade en prins. Prinsen bodde med prinsessan på helgerna, för på veckorna var han tvungen att rida ned till hamnstaden på en kamel för att göra prinsuppgifter.

Efter ett tag kände jag hur smärtan långsamt bedövades och jag kände att tröttheten var den dominerande känslan i kroppen. Jag lovade David att försöka sova. Vi sa hejdå. Kurade ihop mig runt Zebra-mjukdjuret och somnade. Sov till 6 ungefär. Kändes bra. Att sova lite. Jag pratade med David när han språngmarscherade till båten. Nu har jag fått i mig lite frukost. Jag har duschat och krupit ned i sängen på nytt.

Fick ställa in mötet med min jobbcoach och hoppas att hon kan flytta det hela till nästa vecka.

Nu ska jag pilla i mig alvedon igen, försöka läsa lite bok. Mina drömmars stad

Imorgon är det fredag, och då är första veckan avklarad. Bara 5 veckor tills vi ska till Kläppen!