Visdomens ord

Igår gjorde jag ett försök med att nyttja kollektivtrafiken här i sthlm. Det gick rätt bra. En enkelresa på 31 min tog 1 h och 9 min. Men jag hade ju inte bråttom, så det var helt okej. Träffade min förra mentor för en kopp te/java. Vi gav oss sen ut och gick en sväng, njöt av solskenet som fick stan att vakna till liv. För trots allt trafikkaos så skrattade folk på tåget, och ute strålade leendena. Det var skönt att bara vara.

När jag kom hem hade jag fått med mig en "mina vänner"-bok som heter "du och jag". Tyckte det kunde vara mysigt. Jag fick 3 röda rosor! Det var så mysigt, boken blev en enorm kärleksförklaring med svaren vi fyllde i! Och vem vet vad som händer om 10 år. Men vi verkar båda vara klara med att vi är gifta, bor större och har barn. Och jag har lärt honom uppskatta broccolisoppa! =)

Till middag åt vi fondue bourgogne! Med kyckling/rostas, pommes chateau, bearnaisesås, aioli, vilökssalsa, guacamole, gräddfil! Och lite scharlottenlök, paprika och zuccini smög sig in. Det var en helt underbar onsdagskväll! Vi kikade lite på när Sverige åkte hem ett guld i stafetten, bäddade ned oss och somnade i varandras armar.

Allt detta var hur mysigt som helst! Och det fick mig att tänka på en fin sak. Små saker som att säga att man älskar varandra 3 ggr om dagen, en puss extra innan man går på morgnarna och lite tända ljus efter en tung arbetsdag är vardagskärlek! Och när vi lyxar till det så är det så romantiskt så man blir lätt tårögd!

Magisk dag

Idag är en sån där dag jag inte riktigt vågar tro på. För lite mer än 10 månader sen fick jag för mig att kasta frisbee igen för att en bekant försökt få mig att komma ned och kasta. Träffade en mycket trevlig kille. Nästa gång vi kom att ses var 2 veckor senare, när vi hjälpte samma bekant att flytta. Det sa klick. Men det var så overkligt i min lilla värld att jag skulle träffa någon som fantastisk. I min hjärna föreföll det sig helt osannolikt, framförallt att bara 'springa ihop' med någon. Hur som, när vi gjort klart att vi var tillsammans 24 april 2009 så sa jag att jag skulle sluta räkna månader efter 10. Varför? Ja, för jag trodde inte att allt skulle bli så bra. Kunde inte drömma om att jag skulle flytta från moderskeppets boning och bli sambo inom mindre än ett år. Det blev hur bra som helst! 10 månadersdagen är idag, vi ska äta fondue bourgounion till middag, mysa lite. Jag kommer fortfarande ha koll på datumen. Om 2 månader har vi varit tillsammans i 1 år. Det är helt tokigt. Hur som helst är dagens datum 24 februari 2010, och många dagar till lär det bli!

Underbara älskade!

Min hjälte

Det här har varit en märklig och mindre rolig helg. David kom hem i torsdags kväll. Det var skönt tycker jag. Så fredagen skulle bestå av en massa fix. Dessvärre bestod natten av att jag inte kunde sova för att jag hade sån migrän och min rygg mördade mig. Vi åkte till naprapaten på förmiddagen. Hon konstaterade att jag hade hög smärttröskel och att jag hade fruktansvärt många sura muskelknutar i ryggen. Vi åkte hem, åkte till AF för att lämna ett papper. Handlade lite på vägen. Bland annat några chokladbitar. Det skulle jag inte gjort. Jag fick en allergisk reaktion. Läget förbättrades inte men vart heller inte sämre efter första medicinen(kortison). Så sjukvårdsupplysningen sa att jag skulle åka in för observation. De gav mig antihistamin (vanlig allergitablett) och sen skulle de sätta kanyl på mig. De testade höger armveck men pajade ett kärl, sen i höger hand och pajade ett till kärl (blev str knölig blödning), 3 gången gillt i vänster hand så satt den. Fick ligga under observation med syrehaltsmätare och pulsmätare. Fick mer antihistamin och adrenalinspruta i låret för att det gav sig inte. Låg en timme till, sen bedömde de läget som lugnt. Skulle äta mer kortison lördag söndag för att slippa sviterna.

Kl 18 på lördagen tog jag kortison. Vid 22 på kvällen trängde det när jag andades och det var tjockt i halsen. Så vi gav oss ut i det dåliga vädret till sös igen. Kanylen satt denna gång på första försöket, trots att sköterskan slabbade med mitt blod. Jag har blodfobi så det var lätt otrevligt. Fick vänta länge på att få antihistamin denna gång. Det var slut på akuten och de jagade mer på andra avdelningar. Adrenalinspruta igen. Och tillslut fick jag antihistamin. De hade missat skriva saker i min journal och skulle göra det. Dessutom hade jag inte fått reda på att jag även skulle ta antihistamin som undehållsdos också, utan bara när jag reagerar. Så nu måste jag äta kortison varje morgon och antihistamin morgon och kväll i 3 dagar till.

När vi kom hem 0230 körde David fast bilen på underredet och fick skotta länge. Vi kom inte in och stupade i säng förrän 0330. Och då sov vi påväg till kudden.

Hur som helst, han är min hjälte. Han behöll lugnet hela tidien. Han blev lite stressad när andningen inte funkade som den skulle. Men han var lugn i det stora hela. Lugnade mig, och torkade mina tårar. För i lördags var jag jätterädd. Och kanylen gjorde ont, det var jobbigt att ligga där och vänta. Och sköterskorna hade en dlig dag p.g.a en annan strulig patient. Fcik välja mellan att bli inlagd och åka hem eftersom jag har mediciner som de kunde ge mig. Vi åkte hem, för jag tyckte sjukhuset var jobbigt. Jag var livrädd när vi var där, men utan David hade jag varit ännu mer rädd. Han skötte allt jättebra, och tog hand om mig! Min superhjälte!

v. 7 - Ärtsoppa och pannkaksdagen

Idag är det torsdag. Inget överraskande. Eller Dag 4 vecka 7. Jag tappar så lätt dagar och datum sen jag träffade David. Inga datum där, utan veckor. Kunde jobbat idag men annat junk kom upp och jag fick inte ihop det hela. Och det var väl tur att jag inte jobbade? Jag vaknade och kunde inte röra mig. Mitt huvud var som bly och jag var helt färdig. Det var väl en sån dag när parasiten bestämde!

Igår hittade jag något som fick mig att sakna token i Karlskrona ännu mer! Det är inte lätt alla gånger. Jag vart rädd och ledsen, lite besviken. Orolig och förvirrad. Tror det blir bättre när han kommer hem.

Saknar blommorna på något sätt. Blommorna jag fick varje ny månad. Det var länge sedan. Det var fruktansvärt romantiskt av honom. Varför slutade vi?

Jag ska få middag hos mamma ikväll! Utfodring hos moderskeppet! Det är skönt, för jag är helt ur form. Inget blev som jag tänkt. Tur att jag ikväll får krypa ihop med David i soffan! Nästa vecka jobbar han dessutom i sthlm. Och sen drar vi till nordligare breddgrader!

Wish you were here
Me, oh my sailorman
Wish you were here
Wish you were here
Don't you know the stove is getting colder
And I miss you like Hell
And I'm feeling blue

Wish you were here
Me, oh my sailorman
Wish you were here
Wish you were here
Don't you know the stove is getting colder
And I miss you like Hell
And I'm feeling blue

I got feelings for you, babe
I know you feel the same
From the first time I laid my eyes on you
I felt joy of living, I saw Heaven in your eyes
In your eyes

Wish you were here
Me, oh my sailorman
Wish you were here (I wish you were here)
Wish you were here
Don't you know the stove is getting colder
And I miss you like Hell
And I'm feeling blue

I miss your laugh, I miss your smile
I miss everything about you
Every second's like a minute
Every minute's like a day
When you're far away

Wish you were here
The stove is getting colder, baby
I wish you were here
Wish you were here
A battlefield of love and fear
And I wish you were here

I got feelings for you, babe
From the first time I laid my eyes on you

Wish you were here
Me, oh my sailorman
Wish you were here (I wish you were here)
Wish you were here
Don't you know the snow is getting colder
And I miss you like Hell
And I'm feeling blue


*: 'sailorman' är i Rednex orginaltext 'countryman'. Men jag tycker att det passar bättre med sailorman, då min sjöbuse är ute på havet! Och i tredje stycket upifrån ska meningen 'I know you feel the same' i orginalet vara 'Do you still feel the same'

Måndag hela veckan

Alla hjärtans dag i helgen. Vi var på bio och lite sådant mysigt! Inget stort egentligen. Men det var superbra!

I natt när jag vaknade, kände jag värmen från honom. Kröp närmare och kände hur sömnen och hans armar slöt sig kring mig. Rös i hela kroppen. Det kändes som vår första natt tillsammans. I sömnen vände jag mig om och la huvudet på hans bröstkorg, armar runt honom och kände lugnet. Lugnet överallt. I kropp, själ och omgivning. Det var måndag, men det struntade jag i, för de timmarna, den natten var magiska. Jag kan fortfarande känna värmen från honom, och andetagen.

Det är en kort vecka nu. Han kommer hem på torsdag kväll. Då ska det göras om! Jag älskar dig, du är underbar. Och kärleken är som en symfoni!

Jag fick den bästa alla hjärtans dagen!

Tiden som försvann

Jag har jobbat mån-tor denna vecka. Av någon anledning har jag varit så slutkörd så jag har inte orkat laga mat eller ta tag i någonting här hemma när jag kommit hem. Ingen ork liksom! Vad är detta?

Denna vecka har vart jobbig. Att David åkte i måndags fick mig att gå sönder och samman. PMS kanske? Så hela veckan har varit knivig för det. I går och i morse hade vi båda nog lite 'humörsvängningar'. Han kanske haft mycket på jobbet? Det vart iaf lite friktion han höjde rösten och jag med. Kändes inte alls bra och jag sov illa i natt. För mycket stress, känslor och för lite tid. I morse när jag ringde och sa god morgon så var fortsatte friktionen. Såpass att vi båda hade ont i magen hela dagen. Jag hade skuldkänslor och kände mig dum, men samtiden ledsen för det han sagt. Inte en stor grej egentligen. Men det kändes större med 50 mils avstånd till varandra. Har skickat lite sms och försökt plåstra såren. Det har känts lite bättre, men inte helt bra. Fick tag i honom strax innan 17 idag för att han äntligen ringde. Då brast det och jag grät och snyftade. Allt som vart så jobbigt försvann, klumpen i magen försvann när jag fick höra hans röst och hans små sätta ord. Att vi sa förlåt till varandra. I morgon kommer nog allt kännas ännu bättre när han kommer hem. Massa fina saker i helgen.

Vi ska på dejt på söndag (jag tycker generellt inte om alla hjärtans dag, men vi behövde en dejt för att få veckorna att kännas mindre jobbiga). Vi ska på bio, vad vi ser är obestämt ännu. Spontant åka in och välja på plats kanske? Och vi ska försöka äta någonstans ute där jag kan äta med min mage. Annars blir det nog en mysig middag hemma!

Jag vet att vi fixar att vara ensamma i veckorna. Det är en baggis egentligen. Men ibland blir allt bara asjobbigt och man önskar att måndagen inte kom för att helgen vart påfrestande. Kärlek på distans i en nära relation är inte alltid lätt. Och det är en dans på rosor jämt, men ibland trampar man fel och då sticker taggarna!

Framtiden, mirakel och annat ovisst

Jobbar den här veckan, alla dagar utom fredag. Känns bra! Så bidrar jag med någonting här hemma menar jag. Ovant att gå upp kl 6 bara. Men det var inte så hemskt som jag inbillade mig.

Hämtade två paket på posten idag! Jag var lite dravlig i minnet så jag hade glömt att den ena skulle sms-aviseras. Fick en längre promenad än planerat. Lite nya underkläder kan nog sätta lite glädje i sinnet skulle jag tro. Jag är i varje fall mycket nöjd. Hämtade örterna idag också. Neem, gotu kola, pau d'arco och andrographis! Konstiga namn. Men de ska göra min mage bra. Jag frågade Weldero om det smakar något. Hon sa att det smakar beskt och ganska illa men eftersom det är vad min kropp behöver så kommer det smaka gott. Och det luktar lite som Riga balsam. Och det tyckte jag ju var rätt gott (mest alkoholen i Riga balsam som fick mig att sparka bakut)när jag var 15-16 år.

Framtiden ser blurrig ut. Jag har fått massor med frågor från min coach! Och mitt svar förra veckan vad jag gör om 2 år om ett mirakel inträffar känns så skumt. Jag svarade att jag bor större, är gift, pluggar. Två av svaren kräver David, för att valsa. Men jag kan väl inte veta hur mitt liv ser ut om 2 år? Det var bara gissningar. Det kan dröja 10 år innan vi är gifta. Det kan dröja år innan vi bor större. Vad vet jag. Känns lite blurrigt och mossigt. Lite som ett UFO. Vem vet? UFM. Unidentified future miracle?

Tror vi gjorde en sådan grej i skolan på högstadiet. Kanske åk 8-9. Vi svarade på vad vi skulle göra om 10 år. Jag såg mig själv som hårt arbetande kock. Hade som mål att ställa upp i Årets kock och vara 2:a kvinnan som vunnit tävlingen. Privatlivsmässigt trodde jag att jag skulle leva ensam, möjligtvis som sambo. Var rätt trött på killar vid det laget. Så kravet var att det skulle vara en kvinna jag hade ett förhållande med. Jag trodde att jag fortfarande skulle bo hemma hos mamma. Och om man hade frågat mig om partner/förlovning/giftermål/barn så tyckte jag mest att partners var märkligt förlovning innan 18 års ålder är befängt(tycker fortfarande), och än mer befängt om man inte levt med varandra i minst 10 år innan. Bröllop och vita klänningar, blommor och annat sådant där tjafs (japp, jag ansåg att det var så på den tiden) var motbjudande. Och sist men inte minst: jag avskydde barn!

Det var redan då tabu och säga att man ogillade barn, fast jag var bara var 14-15 år. Tjejer skulle tydligen inte tycka att barn var läskiga. Och heller inte att bröllop var motbjudande. Jag ogillar inte barn längre ska tilläggas. Kan t.o.m tycka att de är söta. Och vissa barn har t.o.m gett mig en "vill ha en egen sån liten"-känsla. David tittade skrämt på mig när jag berättade det! Men jag sa ju inte när, bara att. Jag har börjat klä mig i klänningar och kjolar, vilket hela min omgivning som kände mig för 2 år sedan vet att det var helt otänkbart. Men nu tycker jag att kjoltyg, högklackat, målade långa naglar och feminina färger (som rosa exempelvis) är trevligt! Inte bara på andra.

Vad jag vill ha sagt med detta är att framtidsvisioner finns, men de förändrar inte dess ovisshet. Och självklart finns en del klara mål, som är spikade och orubbliga! Ett sådant är vem min livskamrat är. Det är helt klart David!

Flytta runt

Min blogg är på väg att flytta. Så fort David lekt av sig med allt vad programmering heter. Han ska nämligen flytta den. Jag har tjuvkikat, och ser bra ut än så länge.

Jag har funderat i helgen så att det knakar. Finulat och kukilurat. Att vara utan den man älskar suger mule. Vi Skypar flitigt, msnar och smsar. Men VARJE måndag ramlar några tårar ned för kinden, jag känner mig tom och ensam. Och han ser lågmäld ut när han knuffar lite på ytterdörren för att jag ska kunna nå och stänga den. Jag bad honom krympa mig och ta med mig den här gången. Det gick inte tydligen. Den här helgen har dessutom varit lätt uppochnedvänd. Två sekunder tjurig, 5 minuter glad, 30 sekunder otröstlig. Humöret är som en jojo. Och allt är inte sagt. Då kommer måndagen som ett brev på posten. Och det får vänta en vecka till innan mer kan sägas. Det är klart vi kanske kan prata lite i telefon. Men det jobba sent och umgänge med kollegorna är inte en ovanlighet. Jag förstår att det är viktigt, men jag behöver prata.

Och jag behöver få ur mig det som står på tapeten närmast. Som är stort och läskigt! Jag behöver någon att prata med om det. Behöver prata med David. Jag tror jag är sämst på att hålla hemligheter! Och jag behöver veta hur vi ligger till på den punkten.

En till sak som är jobbigt med att han är borta är att jag inte träffat hans kollegor. Som han de facto umgås med mer än mig numera. Jag känner att den biten saknas. Jag vill veta att han är i goda händer, ha ansikten att referera till, en miljö. För just nu är han borta i veckorna. Nu vet jag inte ens hur båten ser ut eller din hytt. Det visste jag i varje fall förut. Jag hade sett bild på några i besättningen. Men det är massor med nytt folk. Jag vet inte hur han har det där nere, jag vill vara där med honom och se det. För just nu känns det som att jag inte känner till det. Att det är avlägset. Och det skrämmer mig mer.

Omvänd anhörigresa? Prata med någon annan anhörig? Bra idéer, men jag kan inte ta reda på detta. Det måste han göra. Och det var många veckor sen han skulle göra det.

Magen

Jag har gjort framsteg. Gick in i väggen oktober 2008, då hade magen strulat mycket sen juli 2008. I samband med magstrulet eskalerade mina födoämnesallergier och jag fick sluta som kock. Efter många tester, mediciner och gastroskopier, vävnadsprov etc så fick jag domen IBS, eller Irritable Bowl Syndrome. Då fick jag avstå från många födoämnen för att se om min mage kunde processera det hela.
Det var:
Sura drycker (kaffe/juice)
Alkohol
Syrade mjölkprodukter (yoghurt, créme fraiche, färskost etc)
Övriga sura livsmedel (vinäger, citron osv)
Kött (rött kött och fläskkött)
Fet mat
Stark mat
Hårt stekt mat.

Magen blev lite bättre med allt det där, och jag började testa livsmedlena ett efter ett för att se vad jag klarade. Så under en väldigt lång period (nästan ett år) har några livsmedel funkat som jag fick avstå ifrån tidigare. Men om jag äter dem flera dagar i rad blir det knepigt. Men en sak min mage inte klarar är köttet, kaffet och alkoholen. De andra går bra i måttliga mängder.

Hur som, i oktober 2009 fick jag candida. En vaginal infektion som har vägrar ge med sig, har provat alla läkemedel man kan få och ingenting har funkat. Tillslut fick jag reda på (via alternativmedicinen) att det är för att jag har det i tarmen som jag aldrig blir av med det. Så jag forskade och hittade att Christina Weldero (hon som gör tarmsköljningar på deltagarna i TV3s 'Du är vad du äter') gör tarmsköljningar och det hjälpt många med candida och IBS när inget annat hjälpt.

Så lätt desperat bokade jag en tid hos henne och har i 3 timmar varit med henne idag, och i 2 timmar fått tarmsköljning. Hon utövade kinesiologi
och konstaterade vad som var fel på mig. Var jag har kroppslig och mental obalans. Tyckte det var jätteläskigt, för det hon talade om för mig var ju precis det jag haft besvär med. Med hjälp av de metoderna fick hon fram vilka örter som det ska göras dekokt på, och hur länge jag ska inta dessa, hur ofta och hur mycket. Hon talade också om för mig att jag har en parasit i tunntarmen som hon inte får bort med tarmsköljning utan det är det örterna ska råda bot på. Under tiden (eller kanske för resten av livet) har jag intolerans mot andra födoämnen än tidigt nämnda.

Jag får (fortfarande) inte äta nötkött/fläskkött, kaffe eller alkohol.
De nya sakerna är mjölkintolerans (inte laktosintolerans eller mjölkproteinallergi, utan intolerans mot de hormoner som finns i fodret korna äter för att producera mer mjölk) och havreintolerans. Jag får heller inte äta vitt socker eller vitt mjöl. Det är mat för parasiten och jag vill ju svälta ihjäl den och få den att inte vilja leva kvar i min kropp.

Så, när vi ska till Kläppen v.9 kommer detta bli meck. Jag har ju fortfarande mina allergier (de som riskerar att ge mig anafylaktiska chocker; skaldjur, nötter, mandel, kiwi) och Davids mindre kusiner kommer vara med, och barn äter ju inte samma saker som vuxna. Och de saker jag fortfarande inte vet om jag klarar av, testas enkelt med kinesiologi.

Därför tänkte jag skriva en liten lista för mig själv, eller kanske för omvärlden, på det jag inte klarar och vilka substitut som finns.

Alla komjölksprodukter
Istället ska jag ersätta detta med sojaprodukter. Det finns sojaost, sojamjölk, sojadryck, sojagrädde, soygurt (motsv. yoghurt), sojavisp (typ vaniljsås), sojaglass. Troligen en fruktansvärd massa annat också.

Produkter på vitt mjöl (vete/durumvete)
Pasta kan jag, troligen ersätta med glutenfri pasta, eftersom de inte innehåller vetemjöl utan bara rismjöl, majsmjöl och potatismjöl. Detta är dock inte testat ännu. Polenta funkar utmärkt, både som ersättning för pasta men även för havregryn.

Tror bulgur och quinoa ska fungera, inte heller testat. Potatis borde också fungera bra. Men inte i för stora mängder, de är ju trots allt kolhydrater som parasiten trivs med.

Vitt socker
Är inte helt säker på vad jag kan äta istället för vitt socker som sötningsmedel. Kanske inte alls. Alternativt sötningsmedel. Det visar sig!

Rå fisk
Gravad, kallrökt, färsk fisk måste frysas 3 dagar innan jag äter den. För att var tredje fisk innehåller parasiter, och jag vill ju inte få tillbaka dem, eller fler!

I övrigt fick jag ett till kosttillskott i pulverform att äta varje kväll. Och om magen kör ihop sig ändå, ska jag dricka ett te som heter Fitne för att få igång metabolismen och tarmverksamheten.

Det blir lite pyssel att ställa om sig, men det går nog.

Skagenröra

I mitt huvud råder just nu ett virrvarr. Fick igår en påminnelse på mobilen att det är dags för PMS. Och det kan man ju säga att det var. Jag vet inte vad som tog åt mig, men jag blev världens lipsill, tårarna slutar inte spruta. De sprutar mest över småsaker som hål i strumpor och sådant. Det är frustrerande. I fredags kom ett brev från kommunen som talar om att de då rakt inte tänkte betala min utbildning för att de erbjuder samma kurs. Partypoopers, helt klart! Funderade på att överklaga, men insåg att jag inte orkar bry mig. Får lägga om planen helt enkelt. Plugga som en idiot till HP, läsa matte C i höst och söka PAO vid SU till vt-11 istället, kan inte vara så svårt. Hur ska jag då hinna söka jobb medan jag pluggar till provet? Eller ännu hellre, hinna jobba? Dessutom tänkte jag försöka läsa 15hp i höst för att känna av läget. Vad vet jag dock inte i dagsläget.

I lördags var vi först och firade Davids ena kusin, sen åkte jag och bowlade med David och några vänner. Var inte i mitt esse och kom på 4:e av 5 placeringar! Men kul var det! Men jag har en galen träningsvärk!

Söndagen var jättelugn, vi låg på soffan, kollade på VM-finalen i bandy RUS-SWE. Sverige vann i förlängningen. Det var trevligt. Sen såg vi en massa serier och annat.

Idag, måndag, har David varit hemma fram till 1920. Han var nämligen ledig idag, och behövde inte flyga förrän 2130-flyget. En hel dag till tillsammans, och en dag kortare tills vi ses igen. Vi var in till sjukhuset idag, jag var på undersökning. Fick nya piller igen. Denna gång för läkaren trodde sig upptäckt någonting annat. Får testa, dessvärre ska tydligen dessa piller kunna orsaka det som jag hade från början. För att slå hål på min deppighet och PMS-karusell så tog vi en fika på det lokala caféet. Allt kändes så mycket bättre då, och mindre besvärligt. När vi masat oss hem packades det, hängdes tvätt och åt middag. Nu har han åkt. Jag känner mig fruktansvärt tom inombords.

Jag har en stor skagenröra i huvudet, det är förvirrat och jag klarar inte av det!