2010-09-27

Vecka trettioåtta rätt ned i avfallskvarnen

Det är måndag, idag igen. Tycker att veckorna går fasligt fort och det blir måndag väldigt ofta, inte sant? Förra veckan längtade jag till måndag dock. En pissvecka med allvarliga sjukdomsfall och dödsfall. 3 stycken allt som allt, på en och samma vecka. Hur tänkte den där Guden egentligen? Hur som haver, hela veckan var kaos, uppockned och förstörd. Obra helt enkelt. Så förra veckan tar och och knögglar ihop till en liten boll och kör genom avfallskvarnen. Nu är det måndag, förra veckan har inträffat men det är som sagt en ny vecka nu.

Har påbörjat min hemtenta som än så länge verkar mistänksamt lätt, men jag kanske bara är begåvad? Satt på centralen och drack varm choklad med David, för att ta igen den bortprioriterade 17-månadersdagen. Fick ett underbart vackert silverhalsband igår också med anledning av samma sak.

Det är måndag, höst och nya tag!

2010-09-21

Vurmande ilska och rungande glädje

I söndags kväll låg vi på soffan och såg på valvakan. Vi röstade väldigt lika, och satt med andra ord och hoppades på precis samma sak. Vi hoppades även på att SD inte skulle klara sig över 4 procentspärren. När 100 distrikt var kvar att räkna gick vi och la oss. Det kändes inte som att något skulle ändras. Dagen efter var det överallt. Och redan under valvakan bombade folk Facebook med inlägg över hur hemskt det var.

1. Jag tycker att det suger åsnemule att SD kom in i riksdagen, det gör jag verkligen. De har köpt kostymer, kastat brunskjortorna, armbindeln, kängorna och låtit håret väx. De har utnyttjat deras otroligt skickliga retorik (japp, även Hitler var e god retoriker. Men det utnyttjade han ju på ett ovärdigt sätt).

2. De har fått ett utrymme till bakdörren genom att frysas ut från offentliga debatter. Ingen har tagit i dem med tång. Därför har de inte kunnat grillats på samma sätt som alla andra partier har gjort.

3. Det är ett demokratiskt land vi lever i. Vi har fria val, där alla över 18 med svenskt medborgarskap får säga sitt. Man får rösta precis på vad man vill, inte vill eller t.o.m rösta blankt (även om det inte räknas). Därför tycker jag att man inte har någon rätt att gnälla över faktumet att de är inne i riksdagen. Svenska folket har sagt sitt. Och så länge de inte kränker någon så får de väl vara där.

4. Jag sympatiserar inte med SD, eller andra högerextremister.

5. Jag tycker att alla partier som just nu skyller på varandra kan gå och gömma sig. Det är vårt demokratiska system som skapat detta. De klarade sig över 4 procent. Deal with it!

6. Jag hoppas, hoppas, hoppas att 'onsdagsrösterna' ska göra skillnad. Men om de inte gör det, då får vi leva med att läget ser ut som det gör.

7. MP, samarbeta på alliansen? Nix, skulle inte tro det. Jag röstade blått, inte på MP.

8. Är ine vänsterpartiet framvuxet ur VPK? Är inte vänstern i grund och botten kommunist? Vad var Stalin? Lenin?...

För mig kvittar det, kommunist eller nazist. Lika illa bägge delarna för mig.

Men vi har ett åsiktsfritt land. Yttrandefriheten finns. Det etiska dilemmat med det kvarstår. Det är olagligt att kränka/diskriminera/förtala någon annan.

Så för all del, tyck vad du vill. Jag har mina åsikter, någon annan har andra.

Jag tycker att SD är illa. Det gör ont i mig. Men det gör ännu mer ont att folk har så svårt att acceptera att vi har yttrandefrihet. De får hållas så länge de inte skadar någon. Dessutom är detta politiska läge troligen en varningsklocka på att något i Sveriges politiska system är lite lätt galet.

Se över det, tack!

Tills vidare - det här var mitt första val, blocket jag stöder har flest mandat. Jag är glad! Det var en seger! Jag tänker vara glad, inte deppa som alla andra verkar göra. Jag kan vara arg ett tag. Men ilskan är inte riktad. Om 4 år får vi välja om. Vad jag står politiskt då beror nog på hur livet ser ut då. Men i grund och botten kommer jag aldrig bli högerextrem eller vänsterextrem.

2010-09-08

Bloggtorka

Jag bloggar för sällan, så enkelt är det.

Har börjat skolan, har en lättsam grupp och det flyter på bra. Var nojig för platsen skolan ligger på, för nära en del från pre-David-tiden. Men jag har släppt den hysterin nu tror jag. För mycket annat i skolan att tänka på.

För mycket känns som en bra rubrik på livet just nu. Vi flyttar på lördag. På fredag får jag nycklarna till nya lägenheten. Jag vill dock packa ned mig själv i en flyttkartong. Det är lite för mycket känner jag.

David är kvar i Karlskrona. Det känns vemodigt. Orken börjar liksom rinna ut i sanden. Varken han eller jag orkar ha nån positiv kämparglöd längre. För min del känns det som att jag lagt mig ned och bara väntat den senaste tiden. Det var okej tills precis efter semestern. Nu känns det inte ens hanterbart. Helgerna stressas igenom så vi hinner knappt kramas innan vi somnat båda två. Var tog kärleken vägen? Jag älskar ju min livskamrat, men jag orkar inte aktivt utstråla massa kärlek och värme längre. Det känns piss.

Snälla tyskarna, jobba snabbare och leverera båten i oktober som utlovat, snälla! Jag behöver David hemma.