Olika

Det känns som att man lever olika liv är han är i Karlskrona. Jag gör mitt, han gör sitt, vi pratar lite via Skype på kvällen. Det känns lite konstigt. Men allt flyter ju på. Ibland blir det frustrerande. Men det är bara om det hänt stora saker. Men han har snart semester. Det känns som att jag ser ett ljus i tunneln nu. Snart blir allt 'som vanligt' igen. Det är tur att vi är så bra på att ta tillvara på helgerna numera!

Länge sedan sist

Ojdå, här börjar det väl snart damma igen. Spindeln väver flitigt.

Förra veckan var David ledig, så det blev ett uppehåll i skrivandet. Vi har vårstädat källaren och organiserat så man hittar saker och kommer åt dem. Vi har köpt nytt badrumsskåp som åker upp snart. Även beslutat oss för att en ny soffa ska köpas. Inklusive Tv-bänk och vardagsrumsbord. Jag har studsat runt som en jojo mellan hemmet och stan för att mecka med mitt ärende hos Arbetsdomstolen. Rättegången ställdes in, nu väntar jag på förlikningspengarna. Han har till 31 maj på sig.

Livet är underbart just nu. Helt enkelt underbart. Om 5 veckor har David troligen semester. I annat fall om 6 veckor. Det ska bli asnajs. Han är ledig 5 eller kanske 6 veckor. Inte riktigt fastställt. Och efter det så är det ju praktiskt taget bara 3 månader kvar tills han är hemma och jobbar i Sthlm igen! Längtar otroligt!

Bröllopsfeber

Igår fick jag nån slags knäpp. Mötet med min jurist ställdes in, och kören var inställd (ingen sa nått). Så jag hade massor med tid att göra ingenting på. Och då började jag kolla lite på saker inför bröllopet vi pratat om. Typ alternativ för var, när och hur. I allt det så fock jag en sån där mysig dröm som en del kvinnor har. Bröllopsklänningen. Satt nog i 4 timmar och kollade på klänningar, och försökte komma under 3000 kr (som är budgeten). Jag hittade tillslut, igår kväll, ett företag som beställer efter mått från Kina och importerar. Jag och David ska forska vidare i seriösa de är. Och leta referenser typ. Men annars kan jag få ihop min klädsel under 3000. D.v.s allt. Brudklänning, vita handskar, slöja, eventuell tiara, skor, underkläder och strumpbyxor. Istället för att bara klänningen hade en budget på 3000. Och den var så fruktansvärt vacker, klänningen alltså.

Kanske ska lugna ned mig lite. Blev så exhalterad bara. Börjar bli dags att titta på ett datum. Men David kommer hem i morgon och är hemma 11 dagar. Så vi har tid att kika tillsammans.

Vilken lättnad

Kom just från AF. Jag tackade nej till UGA (bidrag och praktik/utbildning). Av många skäl. Men det främsta är att i höst ska jag plugga (sen vilket program det blir, eller om jag läser enskilda kurser tills jag har en utbildning vet jag ej ännu)och då är det 3 månader tills dess, typ. Och David anser att han vill ha mig hemma i sommar när han är hemma och jag sätter inte emot. Så vi räknade och kom fram till att det går bra att leva på en lön den tiden. Skönt det. Då blev jag lugnare och gladare.

Idag skulle jag träffat min jurist inför rättegången om 9 dagar. Men han var förkyld, så vi ska skjuta på det till fredag eller måndag. Hoppas det går vägen då. Jag är taggad. Känns bra.

Jag tror PREP-kursen gav vatten på kvarnen för annat också. För jösses vad glad jag är nu!

Vi är ett team!

Wohoo! Fy fan vad bra kursen var. Ursäkta, ska kanske inte svära. Men den var bra. Den har fyllt sitt syfte tror jag. Vi lärde oss en metod som heter tala-/lyssnametoden. Den går ut på en väldigt enkel sak. En håller i en bestämd sak. Håller man i den får man prata. Man får inte ställa frågor. Den andra ska lyssna och upprepa det som sägs. På så sätt talar man lugnt och sansat om ämnen som kan vara laddat.

Jag tenderar att prata mycket när jag är stressad/upprörd. Medan David blir tyst som en mussla. Och så undrar jag varför han inte säger nått? Nu pratar båda på samma villkor. Det var väldigt nyttigt. Den andra delen var en problemhanteringsmetod. Vi han inte praktisera den så mycket då vi hade svårt att hitta ett problem. Men vi kom igång lite och spottade absurda idéer till höger och vänster.

Tyckte även att det var nyttigt att träffa de andra paren. 2 par som var med skulle snart vara utan varandra lång tid pga att killen skulle göra utlandstjänst i Afghanistan. Det andra paret hade varit gifta i många, många år. Och de var här för att de skulle bli handledare för denna kurs i Skåne. Så de behövde gå den själva först. Jag kände att det var skönt att träffa folk som visste vad man pratade om. Vad det innebar att ha en närstående på distans. Alla frågor, rädslor osv som uppstår. Något som ingen annan i min närhet förstår.

Dessutom fick vi tid, jag och David, att prata om saker som vi annars, när vi är hemma inte klarar av för att det finns så mycket distraktionsmoment. Vi började prata om bröllopet. Det är ju lång tid kvar. Men vi har ändå en bild av det. Då känns det mer verkligt. Som att det blir av.

Tillbaka till verkligheten

Nu sitter jag hemma i lägenheten igen. Känns märkligt att inte vara hemma på länge. Och det kändes konstigt att sova hos Davids föräldrar, när han inte var där. Men de har tagit väldigt bra hand om mig. Fått god mat och sovit som en stock. Även om jag vaknat när väckarklockorna gått igång innan kl 6. Men det känns som att det vara bra för både mig och David att jag sov under uppsikt. Även om jag nu inte är allergisk så känns det bättre att veta att OM något händer så skulle jag inte vara själv.

Jag har fixat med provtagning nu också, och ska bege mig till labbet på VC för att lämna in dem. Och vänta på svaren med spänning. Jag tror inte testerna kommer visa så mycket. Så jag tror väl att det lär bli koloskopi. Men det är väl ett senare projekt. Och jag är inte speciellt upplagd för det. Men de får gärna undersöka mig om de måste.

Idag kommer David hem, trots att det är torsdag. Vilket fick mig att tänka lite. Eller egentligen var det när jag och svärmor pratade vid frukost idag. Hur vet man när man är som lyckligast? är jag mer lycklig denna torsdag än förra fredagen när han kom hem? Eller var jag mer lycklig över skorna jag hittade till klänningen David köpte?

Dessutom är det vår. Ja, inget nytt. Pollen i luften, lövsprickning, isarna har smält bort. Men jag kände det igår, och ännu mer idag. Jag har vårkänslor. Massor med vårkänslor. Och hormonerna sprutar till höger och vänster. Bäst att lägga band på sig. Annars tittar folk på en så skumt!

Blir UM idag och i morgon! Var där igår också, tror jag slår ett personligt rekord. Men jag har skaffat nytt preventivmedel, i hopp om att det ska underlätta det andra. Men det fick mig att tänka. Jag kommer nog känna mig mer fertil med p-ring än med spiral. Även om det är så att jag inte ska kunna bli gravid av något så känns det ändå spännande. Lite mer action, kanske.

Återvändsgränd?

Är nyss hemkommen efter att snurrat runt i sthlm då pendeln slutade gå. Har varit hos allergologen. Jag är inte allergisk, tror dem. Och det känns ju otroligt märkligt. Hon kunde inte förklara varför jag upplever klådan och svullnaderna. Så hon skulle begära journaler från alla läkarmottagningar jag varit i kontakt med sen jag var liten. När dessa kommit ska hon skicka en remiss till Huddinge sjukhus, där jag ska utsättas för dubbelsidig födoämnesprovokation. Det vill säga, jag ska få äta något som är kontaminerat med exempelvis räka, och något som inte är. Utan att jag vet vad som är vad. Och så ska det utvärderas. Känns skitläskigt. Stoppa i mig nått jag blir sjuk av? Men det kommer ju göras på HS, och de har ju kompetens och kan gör rätt om något går fel. Men det skulle ta tid, får nog ingen tid förrän i höst. Tills dess är det lite läskigt. Men jag får väl vara försiktig bara. Och försöka ligga lågt. Kan inte vara så svårt? Har ju allergimediciner om något går fel. Men ändå. Jag är lite rädd.

Men vara rädd för att leva? Eller för att dö? Verkar onekligen flummigt. Mest läbbigt är det ju att vara själv. Men vad fan, man lever bara en gång? Och jag har ju påbörjat utredning på magen igen. Men nya saker, som inte prövats innan. Hoppas på det.

Sov hos svärföräldrarna igår, och ska således göra det inatt med. Varken jag eller David finner situationen spännande. Utan mest oroande. Så det är skönt att kunna få sova och veta att jag kan få hjälp om något går fel.

Livsfunderingar

Det enda jag tänkte i ambulansen var på ringen på mitt finger, och att jag var rädd, livrädd. Låg och tittade ut genom takfönstret, följde syrgasröret, tittade på alla slangar, gummihandskar, papper, spypåsar.

Det var en lugn valborg, med trevligt sällskap och god mat. Deras tåg gick 0140. Så vi skulle följa dem dit och sen hem och sova. Men vi kom hem, skulle sova och jag dalar ned på soffan och halsen svullnar. Får svårt att prata. Ingen hit. David gjorde allt han skulle. Försökte ge mig kortison, fick i mig adrenalin, ringde ambulans. Fick tillbringa natten på sös. Las in på avdelning vid halv sju. Sov 1,5 h på 29 timmar. Fick ingen frukost. De hade inget jag tålde. Så David gick ut på stan och jagade öppen butik. 1 maj var en dålig dag för detta. Men jag fick frukost iaf. Åkte hem innan lunchen.

Har känt mig som utskitet äppelmos ever since.
Men David har räddat mitt liv, igen!