Formstöpt personlighet

När man pluggar beteendevetenskap så drar man massa häftiga paraleller hela tiden till sig själv, bekanta, personer man träffat eller upplevt. Satt och tentapluggade med E efter seminariumet. Vi pratade om att personlighet inte är en konstant. Utan att man stöps om lite som ett ljus kan göras. Man stöps efter den sociala grupp man tillhör. Vi kom även på att grupptillhörighet, trygghet och uppmuntran är koplat till Maslovs behovshierarki.

Kunde inte låta bli att tänka på att jag stöpts om ett par ggr, ganska markant, det senaste året. Nu stöps jag just om i min nya bekantskapskrets. Jag gillart!

Inte många, så jag surrar fritt

Jag har ju ingen topprankad blogg precis. Så idag tänkte jag surra fritt.

Fick igår reda på att jag klarade första kursen på PVP(personalvetarprogrammet). Heja mig. Vi åt marängswiss utan banan för att fira. Det var fint.

Latly har det hänt mycket. Min goda underbara vän J har fått ta farväl av sin flickvän för gott. Det gör ont i mig, det väcker mycket känslor. Sen dess har jag gråtit till och från. Ibland över att jag vält ut lite vatten, ibland för att jag inte orkar plugga och ibland för att jag slarvat med att träna. I samma veva som F (J's flickvän) lämnade jordelivet så blev Davids morfar mycket dålig. Han var gammal och svag redan som det var. Så nästan en månads sjukdomsförlopp så somnade han in stilla. Det har varit kaos, turbulent och frustrerande. Jag tappade all vilja/motivation till att träna/sköta kosten. Jag har nästan inte tränat, men jag äter iaf som jag ska. Har gått ned ännu mer i vikt. Förlorar ju muskelmassa när jag inte tränar. Och det blir moment 22, för jag vill inte träna när jag är ledsen, jag blir ledsen när jag inte tränar.

Jag klarade tentan, det är skönt, men jag är inte överlycklig. Det känns som att allt är i stort sett menlöst.

På fredag åker vi på begravning. Jag vill inte, och orkar inte.

E hade anmält sig till polefitness, jag gjorde detsamma i hopp om att en 'rolig' träningsform skulle vara morot nog.

jag ska syssla med polefitness och bugg, jag lägger av med kören för tillfället. Jag orkar inte med det.

Fick f.ö. diagnosen astma. No biggie kanske, det är ju inte livshotande. Jag medicinerar varje dag, och hitills har det gått bra. Jag sjunger inte så bra för tillfället, astman är lite bråkig. För mig är det en katastrof. Framförallt eftersom man kan sjunga med astma oftast, och astman blir bättre när man är fysiskt aktiv. och som jag skrev, ledsen, vill inte träna, borde träna för astman och jag blir ledsen när jag inte tränar, för tränar jag inte kan jag inte sjunga...

Morot eller fotboja?

Igår förelästes det om motivation, vi fick se ett mycket bra klipp.
Ta en titt.

Det fick mig att bli motiverad i att lära mig mer. Men det fick mig också att fundera och klura på vad som motiverat mig att göra vissa val i vägsjäl. Det är intressant att ransaka sig själv emellanåt.

Något som är motiverande till livet i sig är att David är hemma hos mig i 3 veckor nu. Undrar hur det blir sen.

Jag är en väldigt intressant person

Hejhej, hallå bloggen!

Jag är en intressant person.
Ja, det är faktiskt helt sant.
Idag var jag hos kuratorn, första gången på 2 veckor.
Lite långt glapp kanske, men det hann hända saker emellan som var viktigt att prata om.
Jag lärde mig att jag är intressant att analysera. Blev till och med överraskad över att man kunde uppleva mina handligar på många olika sätt. Nyttigt att veta tror jag.

Så idag ska jag gömma David i soffan med en filt, kopp varm choklad och prata. Det känns så typiskt chickflicks att prata känslor. Men jag tror det är nödvändigt ibland i varje fall. Man kanske inte alltid behöver prata om dem, men de ska få finnas, på lika villkor som tankarna. Jag är bra på att prata i logiska, konkreta resonemang. Men jag är urusel på att prata känslor när det kommer till mina känslor.

Så jag har beslutat mig för att jag är en fruktansvärt intressant person. För det är sjukt häftigt att komma till självinsikt.

Slutsats? Javisst: Jag går hos en kurator för att lära känna mig själv bättre. Inte för att jag mår direkt psykiskt dåligt.

Mitt superego gör mig sömnlös

Mycket sorg denna höst. Funderar på att konstant klä mig i svart. Davids garderob är ju väldigt mörk, min är det inte. Jag tittade igår på kläder till begravning. Jag äger nämligen inte längre några svarta kläder. Jag behöver nog göra om detta letande igen. Förvisso vet jag inte vilken klädsel som ännu förväntas. Men jag måste ändå köpa nya byxor. Så jag kan lika bra köpa ett par svarta. Allt detta för mina tankar tillbaka på när min morfar gick bort för typ 3 år sedan. Jag kommer ihåg hur hemskt jag hade det med att köpa en enkel svart tröja. Det tog mig nästan en månad att våga gå in i en affär och göra det. Jag är rädd för att uppleva en begravning till. Jag vet inte vad det kommer att göra med mig. Troligen blir det fredag v 43. Jag har slutcase och salstenta veckan därpå. Jag är rädd för att mina känslor ska röra till det helt förfärligt i min knopp så jag inte kan fokusera och tänka klart. Det är egocentriskt av mig att tänka så. Jag vet det, det är hänsynslöst av mig att inte kunna sörja.