Mitt superego gör mig sömnlös

Mycket sorg denna höst. Funderar på att konstant klä mig i svart. Davids garderob är ju väldigt mörk, min är det inte. Jag tittade igår på kläder till begravning. Jag äger nämligen inte längre några svarta kläder. Jag behöver nog göra om detta letande igen. Förvisso vet jag inte vilken klädsel som ännu förväntas. Men jag måste ändå köpa nya byxor. Så jag kan lika bra köpa ett par svarta. Allt detta för mina tankar tillbaka på när min morfar gick bort för typ 3 år sedan. Jag kommer ihåg hur hemskt jag hade det med att köpa en enkel svart tröja. Det tog mig nästan en månad att våga gå in i en affär och göra det. Jag är rädd för att uppleva en begravning till. Jag vet inte vad det kommer att göra med mig. Troligen blir det fredag v 43. Jag har slutcase och salstenta veckan därpå. Jag är rädd för att mina känslor ska röra till det helt förfärligt i min knopp så jag inte kan fokusera och tänka klart. Det är egocentriskt av mig att tänka så. Jag vet det, det är hänsynslöst av mig att inte kunna sörja.