Allt jag föraktade när jag var liten är en del av mig..

Hur många gånger har jag och mina kompisar skrattat åt 'hemmafru' och 'bullmamma'. Hur många gånger uttryckte vi vårat hat mot dansband när någon frågade vad vi gillade för musik (vad som helst förutom dansband).

Jag sitter i skrivande stund och lyssnar på Arvingarna efter att ha haft en liten strof på repeat i huvudet sen förra måndagen. På måndagar dansar jag nämligen bugg. Än så länge utan David, men så fort han kommer till Sthlm på heltid (troligen i vår) så ska vi börja tillsammans. Men det är fruktansvärt kul och dansbandsmusiken hör till. Jag kom på mig själv igår att sjunga samtidigt som jag dansade.

Igår efter optikerbesöket gick jag på klappjakt. Och kom över en bok till mig själv. Hemmafru 2.0 Jag har nämligen, den senaste veckan, känt ett behov av att köpa gjuteväv, nålar, stickor och garn. Jag vill sticka nya raggsockor och grannen vår ska virka en mössa åt mig så jag är varm om huvudet i vinter. Imorgon ska vi på 'utflykt' till garnaffären. Och skulle det inte vara på plats att brodera en julbonad? Jag gjorde egen pepparkaksdeg och vi bakade pepparkakor förra helgen, nu i helgen hade jag gjort pepparkakshusdeg så vi kunde baka huser (blev ett lusthus i pepparkaka, snett och vint, men trevligt ändå). Jag kommer på mig själv med att köpa piffigt pynt hem för att det är trevligt. David trodde jag fått dille på ljus ett tag för att vi hade värmeljus, blockljus, ljusstakar osv överallt.

Jag undrar hur det blir när jag slutar plugga, ger jag upp det hela eller kommer jag terapeutiskt knåda surdegsbröd på helgerna och gå runt i negligé ocg vänta på att karln i huset kommer hem och bekräftar mig? Värt att tänka på.

Våldtagen av en kaktus

Jaha...det var ju en spännande gårdag. Efter förra inlägget somnade jag med frossa och illamående. Hade förbannat ont. Mamma var förbi med Felix Gulaschsoppa! (Mamma är bäst). Lodade runt lite innan jag kräp till kojs, fortfarande ont men inte lika farligt. Mådde däremot jätteilla. vaknar kl 3 och tårarna sprutar. Hasar ur sängen till toaletten, läågger mig på badrumsgolvet och kvider, hasar tillbaka. Ringer David, sen mamma. Åkte taxi med mamma till sös för att se om det var nått vajsing. Det var bara en kraftig reaktion på isättningen. Lite värktabletter så ska jag överleva.

Tåg gick inte i tid, inte bussar heller, kom lite sent till skolan. Nu är jag äntligen hemma och ligger på soffan och jäser. Magen gör ont men är bättre. Vilken cirkus! Snart kommer David!

Vill man ha sex får man lida, true word!

Senaste tiden har diverse kvällstidningar skrivit om att tjejer får offra mycket för att ha sex, för att vara tillgänglig för sex. Jag tänkte på det, folk tappar sexlust av p-piller, det blir helt värdelöst att äta dem, för om man inte blir kåt, varför skydda sig mot en eventuell bieffekt av sex?

Jag funkar inte på preventivmedel med hormoner, vilket gör att det som finns kvar är säkra perioder, pessar+spermiedödande, p-dator, kopparspiral och kondom kvar.
Två av dem är ju mindre säkra, det lämnar kopparspiral, kondom och pessar. Vem vill trassla in ett pessar innan man blir kåt? Allvarligt; "Älskling, jag kanske känner för att ha sex med dig om några timmar!" "Åh, tack för att du talade om det, då går jag och sätter in pessaret nu då". Hallå? Spontansex? En snabbis? Nåväl. Då har vi kopparspiral och kondom kvar.

Det är inte det att jag har nått emot kondomer. Jag tycker det är en fruktansvärt fiffig uppfinning. Men jag tål inte kondom. Inte plastkondomer, inte latexkondomer. Det skaver hur j-vla mycket glidmedel man än tillsätter. Men utan kondom behövs inte ens lite glidmedel. Ni ser själva. Celibat eller kopparspiral? Ja vi testade att undvika penetrerande sex, men det ledde ju till 3 akuta p-piller på 4 månader. Förälder? Nu? Nix!

I fredags skulle jag sätta in spiralen, men menshelvetet ville vara 7 dagar sen, så jag fick avboka tiden (som var perfekt för att D var ledig och kunde vara mentalt stöd). Fick en ny tid en dryg vecka senare. Var där i morse, hade en bokad tid. men i väntrummet snurrade de till det hela och jag hamnade hos nån annan än hon som skulle sätta in den. Men Efter många om och men så låg jag som en hjälplös skalbagge på rygg i gynstolen och tänkte: "Fuck, vad har jag gett mig in på? Finns det nått sätt att slippa? Fasiken vad metallspekulum är kalla!" Jag hör mummel nerifrån mitt heligaste: "Din livmoder är 6,5 cm djup" (Jaha, sen när behövde jag veta det? I mitt personliga brev för att bli surrogatmamma?) När hon är där nere mellan mina ben kommer kvinnan som skulle satt in den in för att assistera. Det är blött på mina kinder, tårar. Crap! Ont som fasiken gjorde det.

När allt var klart så fick jag sitta normalt i gynstolen (det måste vara första gången jag blir ombedd att sitta kvar och andas lite efter undersökningen/ingreppet). Hon pratade med mig lugnt och förtroligt. Varför är inte alla barnmorskor/gynekologer så? Hon sa: "I en vecka får du inte bada, använda tampong, ha sex etc." Buhu? Jag tror inte jag någonsin kommer vilje ha sex igen. Någon har typ haft röjarfest i min livmoder och slida. Hur skulle jag kunna bli kåt igen? Det sista hon sa; innan jag vaggade ut ur rummet som en pingvin var; "Vad pluggar du till?" "Personalvetare med inriktning psykologi" "Åh, vad roligt det lät, psykologi är väldigt användbart oavsett vad du ska jobba som. Lycka till!"

I nått slags smärtsamt töcken vaggade jag ut från mottagningen till bussen funderandes. Det gjorde fruktansvärt ont, jag mår illa och känner mig dissy. Nu får den sitta där tills vi ska ha barn, alt. tills den måste bytas ut. Trots att jag verkligen verkligen inte ville och har dragit mig för att göra det så sitter den där nu, och det kännd ganska bra inombords.

När det förflutna har ett namn

Jag har ett underbart liv, en underbar blivande man och underbara vänner. vad mer kan jag begära? Inte mycket. Igår skulle det drickas öl! Tenta nr 2 var avklarad, så vi skulle dricka tentabärs med klassen. D skjutsade dit mig, kliver ur bilen, mamma ringer. Jag är lyckligt ovetande om att jag ska behöva konfrontera det förflutna. Jag lever ju nu, och för framtiden. Jag blev lite chockad när jag fick syn på mitt förflutna i samma kläder som förr. Vad skulle jag göra? Jag konfronterade mitt förflutna. Jag vet att det är det förflutna, och det kommer inte åt mig där jag är i livet nu. Inte nu, inte någonsin. Så, det är konstaterat, jag har lagt det på hyllan. Men kommer nog ta lite tid innan jag smält det hela.