Det stora allvaret

Igår när jag kom hem från kören, som för övrigt gick väldigt bra, ringde David mig på Skype. Han hade haft personalmöte idag och ville berätta vad som sagts. Det var en hel del, men det enda jag hörde var "PTKt är försenat, vi ska vara i Karlskrona till oktober". Mitt hjärta och hjärna revs ut, krossades till en sörja med tegelstenar, någon pressade 2,5 citron på sörjan, och avslutade med en nypa salt. Det gjorde jätteont inombords! 1 MÅNAD TILL? De måste driva med oss. Hur fan tänker dem? Inga klara besked om något, och de behandlas som schackpjäser, och deras anhöriga också. Jag kände mig lätt överkörd på nått vis. Tårar rullade för kinden, jag svor, spottade och fräste. Kände mig väldigt liten och maktlös över mitt liv. För mitt liv styrs mycket av Davids jobb.

Nu har jag sovit på det hela, det känns bättre men inte bra. Det viktigaste är att understryka att varken jag eller David är sura på varandra. Och Försvaret personalpolitik kan inte vinna över kärleken. Men de ska fan få veta att den finns!

Hit men inte längre

Jag är nyss hemkommen från ett andra besök på Ungdomsmottagningen denna vecka. Igår träffade jag en kurator, idag en barnmorska. När jag varit där vid andra tillfällen har jag behövt berätta väldigt lite om mitt samliv. Igår och idag har jag berättat betydligt mer. Hur hanterar man frågan "Vad ger dig lust?" när man sitter öga mot öga med en barnmorska och ska besvara detta så politiskt korrekt som möjligt?

Söker för samlagssmärtor, de finns många anledningar till att en kvinna har det. Min är troligtvis upprepade svampinfektioner som nu gör att jag är nervös för att det ska göra ont igen/svampen ska komma tillbaka. Därför ska jag träffa en kurator och en barnmorska parallellt för att försöka reda ut det hela.

Min barnmorska ville veta lite mer bakgrund än den som jag berättat för min kurator. Så jag berättade så bra jag kunde. Hon ställde lite motfrågor, och bland annat den angående vad som ger mig lust. hur svarar jag på det? Jag mjölkade och svarade "min sambo" och fnittrade lite nervöst. Hur ska det här vara så svårt? Jag har aldrig varit speciellt generad över min sexuella natur? Jag är människa, det ligger i vår natur att känna sexuell lust. Nåväl, hon fyllde i och sa: "behöver han röra dig på ett visst sätt eller räcker det med blickar eller tankar?" Jag svarade snällt på dessa frågor också. Men nu i efterhand känner jag att jag kunde vart mer beskrivande.

Summan av kardemumman med dessa besök är i varje fall att barnmorskan sa: Du skulle väl aldrig sätta på dig ett par skor som ger dig skavsår när du har skavsår? Då ska du heller inte ha penetrerade samlag när det gör ont. Så, nu ska du prata med din sambo om hur länge, kanske börja med en månad och utvärdera sen. Allt ovanför midjan är okej att beröra. Ni ska öva på förspel, ha kel-/smeksex. På så sätt kommer du vara säker på att det inte kommer göra ont, och han vet att han inte kommer riskera att göra illa dig.

Ska tillbaka till barnmorskan efter påsk för en undersökning och mer samtal, för att se var det gör ont och om det är fysiskt. Kuratorn skulle ringa mig för att boka in en ny tid.

Mentalt kyskhetsbälte och terapi. Undrar om det funkar? Jag hoppas det!

Får man göra så?

Jag har bestämt mig. Eller inte bestämt mig, men nästan. Jag är ju mellan arbeten, något som kändes som att jag fick kämpa massor. Jag tänkte sluta kämpa, bry mig om att söka jobb osv. Jag får inga pengar, jag är trött på att slita häcken av mig för att skriva massor med ansökningar, knappt få några svar på någon av dem. Så jag undrar, är det bara för mitt eget välbefinnande jag ska söka jobb? För jag tycker det är ganska bekvämt att kunna påta här hemma. Gå en promenad när jag vill, kunna möta David när han kommer hem osv. Nu kan jag inte gå så länge, mitt knä börjar värka då. Men snart kanske det går, när det är mindre isigt och jag kan göra det på mer daglig basis, börja försiktigt.

Jag vill:
-Börja promenera flera ggr/veckan (som förr)
-Köpa ett nytt längdset så jag kan kasta länd i år, och kanske t.o.m. tävla
-träna upp knät (tror enda träningsformen knät vill vara med om som mitt kort omfattar är vibrogym, jag testar i veckan)


Jag ska ju börja plugga, är min plan. Vad min plan blir om jag inte kommer in på högskolan vet jag inte. Kanske ta någon enstaka kurs?

För jobba vill jag inte. Jag är less på att kämpa. Jag mår så mycket bättre så som det är utan. Som sagt, jobbsök ger mig lika mycket som om jag inte söker jobb. Skillnaden är dock att jag har mer tid att ta hand om mig själv, mina närmaste och hemmet. Hemmasambo kanske är mitt kall i livet tills jag kan plugga. Undrar vad David tycker om det? Det är nog inte politiskt korrekt att uttala sig om detta. Men det är så jag känner. Dessutom, varför ska jag känna stress och press över att göra som samhället förväntar sig? Om de inte ger mig något varför ska jag ge dem mitt liv då?

It's complicated

Just nu tycker jag att det mesta är förvirrande och komplicerat. Det svåraste med att vara ifrån varandra så mycket som vi är är kommunikation. Jag är inte en fena på att kommunicera, inte heller han. Men när vi är hemma är det fruktansvärt enkelt. Men så fort han åker bort så dör en del av den kommunikationen ut. Jag undrar varför. Och jag vill veta hur man gör för att kunna kommunicera på distans? Vet någon?

Det har snart gått ett år sen vi träffades, går inte tiden lite väl fort? Eller långsamt? Nåväl, jag är oavsett lika kär som när vi träffades! Det slår fortfarande gnistor.

Låt mig värma din frusna själ

Låt mig värma din frusna själ
blåsa på falnande glöd
göra trasig längtan hel
innan den lägger sej död

ge dej ny inspiration
att leva...

låt mig bjuda på mig själv
i en snål och frusen värld
vill jag bjuda på mig själv
det är du verkligen värd

ge dej ny motivation
att sväva...

Låt mig värma din frusna själ...

Jag får gåshud av den här låten. Det här kan vara i särklass det vackraste Robert Karl Oskar Broberg har skrivit.

Jag tyckte låten passade min sinnesstämning den här veckan. Och vi råkar dessutom sjunga den på kören! Får ståpäls varje gång och tårar i ögonen för att den är så fin!

Idag noterade jag f.ö att det är 1 månad och en vecka kvar tills vi har varit tillsammans i ett år! Tiden går verkligen snabbt!

Det stora K:et

Det här mer relationer är inte alltid lätt. Jag har inte haft något riktigt förhållande tidigare. David är dessutom den första person jag bor med utöver mamma. Det ställer ju en del saker mot väggen ibland. Inte som att vi ställer varandra mot väggen. Men jag konfronterar mig själv med jämna mellanrum och funderar på vad jag tycker/tänker/känner. Att David jobbar på distans, från hemmet sett, i veckorna ställer ytterligare krav på mig. Saker som lyhördhet blir viktigare. Och saker som ensamhushåll blir centralt. Jag tycker om att vara för mig själv, ibland är det ganska skönt att få gömma sig hemma själv. Utan att höra andra fotsteg tassandes här. Men för det mesta saknar jag de tassande ljudet. Det ställer krav på mig som jag aldrig kunde drömma om att en relation skulle innebära. Veckan ser nämligen ut såhär:

Måndag morgon senast 0630 lämnar David lägenheten.
Sen rullar dagarna på
Fredag: ca 1530-1630 brukar han komma hem, hämta hem bilen från jobbet i Sthlm. Vi åker och storhandlar för kommande helg och vecka.
Lördag och söndag fylls ofta av något möte med någon vän eller dylikt. Vi tvättar. På söndagen lämnar han bilen på jobbet i Sthlm.

På en vecka hinner man med mycket i en relation när man ses dagligen. Små saker och tankar som dyker upp i veckan kan man vädra redan då. Vi kan också vädra det, över telefon/msn/mail/skype. Men det är inte alls samma sak. Man saknar kroppsspråket. Möjligheten till fysisk kontakt som får en att känna lugn. Att prata på de andra sätten känns opersonligt. Som att jag pratar med mig själv. Och det gör jag ju ändå när jag är själv hemma. När vi pratar öga mot öga ställer det inte lika mycket krav på verbal kommunikation som det gör vi tele/skype. Jag är en hejare på att prata. Och att uttrycka mina känslor är något jag blivit bättre på, och har jobbat med väldigt mycket (upptäckte här om dagen att min f.d. kurator numera arbetar som sexolog, relationsexpert osv.). Så jag pratar på, vitt och brett om hur saker känns för mig. Medan David, som inte alls är lika pratglad när det kommer till känslor mest blir tyst i telefonen och lyssnande. När vi är hemma behöver han inte säga så mycket, då läser jag hans mimik, och resterande kroppsspråk. Hur som stressar detta mig på helgerna. Och jag kan inte riktigt slappna av. För det jag samlar på mig i veckorna glöms antingen bort för att vi har en hektisk helg eller en glädjesprudlande helg. Och då kommer det i fatt mig söndag kväll eller måndag morgon. Och då grips jag av nån slags panik som mest yttrar sig i A) irritation, B)frustration och/eller C)tårar. Ovisshet.

David har bett mig öppna hans post när han inte är hemma. Så trots att det är lite motigt, så har jag börjat vänja mig med det, och ser det som ett enormt förtroende. Här om veckan fick han hem en tidning från facket. Det stod om ett par, där den ene är försvarsanställd och borta mycket på veckorna. Hade tagit del av en kurs som Soldathemmet erbjudet för dem och deras anhöriga. Kursen heter PREP (Prevention and Relationsship Enhancement Program) och ger enkla men effektiva metoder för att kommunicera och vårda en relation. Den riktar sig till familjer där någon part ska göra utlandstjänst inom Svenska försvarsmakten. Men paret det stod om i tidningen tyckte att kursen behövdes även för dem, trots att de inte, just nu, var aktuellt med utlandstjänst. Men mannen i förhållandet reste mycket i jobbet, ibland över dagen, men ofta veckopendlade han mellan arbetet och bostaden. Vilket, liksom för mig och David, ställer extra mycket krav på kommunikation och att vårda en relation.

Så idag anmälde jag oss för helgen 18-20 juni. Det är alltså inte någon relationsterapi det här, utan en kurs för att kunna förebygga sådant. Jag och David har pratat lite om den här kursen och kommit underfund med att det inte kan skada att gå den, snarare tvärt om. Verktygen är kanske inte som mest nödvändiga nu, eller så är de de. Hur som kommer vi, med största sannolikhet, behöva dem i framtiden. För planen är ju ett liv tillsammans. Då kommer prövningar och påfrestningar dyka upp.

Fick f.ö ett sms idag "...Fick frågan igår av M om du var den rätta för mig och om det var dig jag skulle gifta mig med i framtiden och leva ihop med. Svarade ja direkt..och det kändes väldigt bra i magen att säga så..känns så underbart med dig. Det är dig som jag vill leva med. pussar"

När jag läste det rullade det glädjetårar från min kind!

Muffinsfrossa

I helgen har vi haft en massa folk här. David fyller 23 idag. Men eftersom han flyger till Karlskrona på måndagar så fick vi fira i helgen istället. Han fick massa skojigheter, en 3D-labyrint tex som han kämpar med. Och en bänkdiskmaskin så att vi slipper diska jämt och kan umgås mer med varandra. Vardagslyx! Jag hade bakat abnorma mängder muffins tydligen. Men vad gör man inte för världens bästa älskling!

Nästa helg ska vi på min ena kusins födelsedagskalas. Så jag ska jaga rätt på en present i veckan! Spännande värre! =)

Inte utan dig

En vårdag i April.
En resa jag aldrig tidigare skulle gjort.
Om jag varit mitt vanliga gamla trista jag hade jag aldrig vågat.
En vilt främmande människa skulle hämta mig.
Åka bil med främlingar?
Det är förbjudet, det har mamma sagt.
Men det lockade.
Varför?
Jag vet inte, men det kittlade i magen.
Tvingad av känslan uppväxten givit.
En vit lögn om vem jag skulle träffa.
Jag klev in i bilen.
Främlingen pratade med mig och log.
Vad den andra personen sa eller pratade med mig om vet jag inte.
Pratade främlingens vän med mig?
Kanske?
Jag satt i baksätet.
Än så länge var jag ett bihang.
Jag var nervös.
Dels för att jag sett i baksätet på en bil jag aldrig tidigare sett, och personerna i bilen hade jag sett en gång innan.
Men tillika främlingar.
Galna kidnappare?
Ja, mamma har sagt att främlingar inte är bra.
Men hur lär man känna någon om man räknar med att alla man inte känner är främlingar?
Dels för att det pirrade i magen när jag tittade på främlingen bakom ratten.
Var han inte väldigt attraktiv?
Hans överarmar spelade när han styrde fordonet med bestämda rörelser.
Han luktade gott.
Vänta lite nu?
Jag, förälskad?
Det var ju inte tanken!
Det var en dag ful av underliga vändningar i mitt liv.
Jag insåg hur mycket du påminde om mig.
Även om det här var enda gången vi skulle ses så skulle dessa minnen komma att alltid värma mig, ända inifrån mitt hjärta.

Datorn startade upp.
Du kom ihåg min mailadress när vi pratade om det under den, för mig, nervösa bilresan.
Jag sa vad jag tänkte, vad jag fann attraktivt.
Gentleman, män i uniform, intelligens, vakenhet, lugn, starka överarmar.
Vänta nu lite?
Det är precis så du är!
Du förstod, jag förstod inte.
Jag förstod när jag läste ordväxlingen igen.
Mitt undermedvetna var så mån om att aldrig någonsin behöva vara utan dig.
Typiskt mig, nu har jag trampat i klaveret, tänkte jag.
Det hade jag inte.
Du var intresserad av mig med, du ville också fortsätta ses.

Närmast kommande vecka sov jag inte.
Skola?
Försenad till nationella prov?
Vem bryr sig?
Jag är kär!
Det måste väl vara ett giltigt skäl?
Nehe, jasså inte?
Nåväl, det är godtagbart för mig.
Jag är ju alltid punktlig annars.
Du kom hem på fredagen.
Jag hade en hemsk dag på praktiken.
Tågen gick inte, olyckshändelse.
Ville du ses på fredagen istället för lördagen?
Jag skulle behöva en kram.
Vi träffades, du kysste mig!
Förstår ni?
Han kysste mig?
Men hallå, läppar mot läppar, armarna runt mig!
Kysste MIG?
Vad underbart allt kändes, stannade tiden?
Jag tyckte nog den gjorde det.
Även om det är fysiskt omöjligt!
En lång promenad.
Ut på en vårblöt och lerig äng.
Vad gör det?
Du kysste mig igen!
Eller kysste jag dig?
Vem bryr sig?
Vi gick hem till mig.
Skulle se på film.
Vi slumrade till på min säng!
Utan prat bestämdes det att du skulle stanna.
Av med kläder och krypa ned under täcket.
Vi somnade i varandras armar.


Från morgonen den nästkommande dagen var det vi. Det skulle alltid vara vi. När du inte är hos mig smsas det flitigt. Fort gick det, jag var hos dig varje helg, hela sommaren, flyttade mitt bohag till ditt. Du är mitt liv mitt allt! Jag vill alltid vara med dig. Min framtid är tillsammans med dig. Jag älskar dig! Mitt liv är inte utan dig!

Vårkänslor

Det spritter i kroppen, snön droppar från taket när den smälter, fåglarna kvittrar och solen strålar! Japp, våren är i startgroparna. På måndag fyller som sagt David år. Orkar troligen inte upp innan honom och ge honom presenter på morgonen skulle jag tro. Och han är fruktansvärt trött på morgonen ändå. Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra, ge honom presenter innan han ska sova? Eller när alla andra ger honom presenter? Han får nog komma med idéer själv där faktiskt på en lösning.

Igår skulle jag i varje fall handla dem och lite annat. Men när man hoppar på kryckor är det svårt att bära själv. Och kollektivtrafiken med kryckor känns farligt och jobbigt att gå så långa sträckor. Så min snälla mamma hämtade mig med bilen, körde mig till centrum, var min bärhjälp! Vad jag köpte till David kan jag inte avslöja nu eftersom han läser det här. Men jag kan lägga upp bild när han fått dem!

Skulle köpa en muffinsplåt med plats för 12 st. De var slut, de hade bara megamuffinsstorlek med plats för 6 st. Det var störande, så nu måste jag använda en plåt som Davids föräldrar lånar ut till oss. Jag ska baka 24 st av varje smak, 3 smaker (blåbär med blå creme cheesefrosting , vanilj med chokladfrosting, citron/vallmofrö med citron creme cheesefrosting). Får nog lägga upp bild på kakfatet sen. Men jag fick tag i en bra spritspåse som har plast på insidan av polyesterväven. Den förra hade inte det, så då kom det man spritsade ut på kanterna. Inte lätt att arbeta då!

Var även förbi in på Telia för att höra med dem hur jag ska lösa en nummerflytt när jag har uppsägningstid på mitt abonnemang hos Glocalnet. Han var nog mest förvirrad, han hade heller aldrig hört talas om mobilen jag ville ha, som de säljer. De hade heller inget visningsex eftersom LG är så nya med att lämna ut sådant, så de kan inte beställa. Och LG är långsamma på att dyka upp. Så jag jagar vidare, Onoff kanske? Mobilen är i varje fall en LG GW620(se bild). Sveriges första Androidmobil med tangentbord. Jag tycker nämligen mycket om Davids mobil (HTC Hero). Det enda jag inte kan förlika mig med är touchtangentbordet. Jag klarar inte av att hantera det och blir frustrerad när jag inte kan skriva så fort som min hjärna tänker, och som jag brukar med min gamla mobil. Men HTC Hero har Android som operativsystem. Och jag gillar det betydligt mer än jag gillar Apples iPhone. Min karl får skylla sig själv att han invigt mig i teknikens värld!

Men planen är ny mobil vid löning om allt går som det ska!
Nu ska jag baka och städa resten av dagen. Måste vara världens bästa arbetssökande hemmasambo!

Long time no seen

En vecka med David hemma, en vecka i Kläppen med kalasväder och en sjukdag med David hemma. Har med andra ord inte känt ett behov av att blogga av mig.

I Kläppen gjorde jag illa knäet, så nu ligger jag strandad hemma. Det var ganska dumt. Hoppar på kryckor och allt tar så fruktansvärt mycket längre tid att göra. Det är nästan löjligt. Hemskt om man behövde ha det såhär jämt.

På måndag fyller knäppkängan år. 23 år närmare bestämt. Så i veckan ska jag baka 3 cupcakesorter á 24 st. och en långpanna snoddas. Jag undrar fortfarande hur allt ska gå till. Men det märker vi nog. Har lejt mamma som chaufför på onsdag så jag kan handla ytterliggare muffinsplåtar, blåbär och födelsedagspresent. Mammor är bra att ha ibland!

Ska nog försöka söka ett jobb eller två i veckan också! Medan jag klrar på en födelsedagspresent.