Länge sedan

Igår var det upprop. Uppropet gjorde mig lite arg, och förvirrad när mina frågor inte besvarades. Hoppas på bättre svar nästa vecka.

Denna vecka har 2 mindre välkomna personer försökt slå sig in i mitt liv igen. Bägge är galna ex. Den ena är mitt. Och känns som ett större problem för mig. Frågor som: 'varför i hela h-vete försöker han för?' och 'trodde han verkligen att J skulle hoppa högt av glädje och släppa honom närmre in på sitt liv så han kan se vad J gör och sen komma åt mitt liv?' har kretsat i mitt huvud sen igår.

Jag förstår inte hur han är funtad. Och än mindre, jag har ingen aning om hur jag tacklar problemet med kräket. Hur får jag honom att förstå? Hur gör jag med all den ilska och frustration han skapar genom att försöka komma åt mig och mitt liv? Hur tacklar jag problemet att jag pluggar på samma ort som han bor och jag ser hans fönster från skolan? Vad händer om jag möter honom vid tåget? Hur reagerar jag? Och vad gör jag åt att han ger mig mardrömmar?

Jag känner mig helt nollad över detta. Om han vaporiserades skulle mitt liv bli mycket enklare. Då skulle jag bara behöva brottas med att få ordning på det han redan ställt till med. Men nu finns han, han låter mig veta det. Jag blir så arg så jag tror att jag imploderar.

Promenad

Vi gick en promenad i Karlskrona igår, satt vid kajen och kikade på 6 harar som hoppade runt på gräset och åt. Det känns skönt, som 'min sista semester' typ. Om exakt en vecka kommer jag nog ha några fjärilar i magen. Nått annat vore konstigt. Mest för att allt är stort och nytt. Men också för att jag tar ett nytt steg in i mitt liv. Herregud vad vuxet. Man blir lite mörkrädd.

Ligger på hotellrummet, utcheck 12. Planet går 1935...så jag måste driva runt i staden sen. Jag har ett litet uppdrag idag med dock. Hittade bananschampot som pappa brukade tvätta mitt hår med när jag var liten...jag vill ha det, väldigt mycket...det luktade barndom..och jag mindes en massa bra saker med pappa!

Måste bli bättre på detta

Jag är som en stressad iller just nu. Vi är halvt i flyttpackandet, det kommer viktig post från sjukhus och skola, inget får komma bort. Massor med planering ska ske så att ingenting glöms bort. Alla viktiga saker som att lära sig hitta i skolan och sånt känns bra. Men jag kommer matas med kopiöst med info mellan v.24-v.36 och så ska jag lära mig massor där emellan. Helt galet. Men jag längtar.

Jag har en strukturerad plan. Jag ska plugga 8-16 eller 9-17 de dagar som inte har föreläsning (då får man kanske flytta lite). Ingenting innan, inget efter. Inget helgpluggande om det inte är inför en tenta eller en deadline. Jag ska vara ledig också. Annars stressar jag ut mig. Alla uppgifter ska gås igenom, läggas upp en studiestrategi för. Jag känner mig redo att angripa de nya kunskaperna.

Men jag behöver lära min kropp att sova. Jag är morgonpigg och sover alltid innan 23. Men senaste veckan har jag sovit helt sjukt oroligt och vaknat, mindre utvilad. Det är inte skönt. Det är oroväckande. Jag hoppas jag sover bättre efter Karlskrona. Och att jag inte blir nervös inför första dagen!

Har allt man kan önska sig...

Det här med jantelagen är spännande. Jag är ingen skrytmåns, och har hela mitt liv varit blyg och gärna förminskat mig själv. Men det gör ju ingen lycklig? Eller hur? Möjligtvis andra i ens omgivning med mindervärdeskomplex som ser mitt nedvärderande av mig själv som en chans att stråla.

Men när jag skaffade facebook kände jag att det var lättare att berätta när saker gick bra i mitt liv. Och kunna stå för det, att jag var lycklig. För jag har minst lika mycket rätt att vara lycklig, som någon annan.

Därför känner jag ett behov att ta en funderare på varför jag är lycklig. Vad det är som gör mig lycklig.

- Har en fantastisk man i mitt liv som går genom eld och lågor för mig.
- Nyss köpt större lägenhet, i ett område jag trivs i och längtar tills vi flyttar (om exakt en månad).
- Gått ned från 81,4 kg till 69,1 kg på 8 veckor och känner mig piggare i kroppen än på länge.
- Har välsignats med en mycket charmig brorson på lite drygt 2 månader. Och lyckats lära honom att härma mig när jag lipar.
- Jag har kommit in på högskolan i höst så jag kan ändra yrkesbana här i livet.


Mitt liv har liksom fått väldigt med solsken över sig den sista tiden, bäst att sola sig i glansen så länge den strålar. Och varför ska inte alla andra märka min glädje?

Storsinnthet

David har åkt. Det var smärtsamt. Har lugnat ned mig nu. Men separationsångesten fanns där. Igen. Jag borde vänja mig. Men jag vänjer mig nog aldrig helt.

Vi hade ett fint samtal här om dagen. Det var varmt, hjärtligt och tryggt. Det värmde mig överallt. Allt jag gjort innan honom är historia. För honom är jag lika obefläckad som en nyutslagen vit ros. Att våra bakgrunder ser helt olika ut har ju formnat oss som personer. Och om jag inte hade gjort allt jag gjort så hade vi inte funnit varandra. Han har ett stort hjärta, han är storsinnt. Han bryr sig inte om jag vore oskuld eller hade legat med 3 dubbelt så många som det faktiska antalet.

Jag kände mig orörd och oförstörd första gången vi var med varandra. Han väckte kärleken inom mig, den varma städigt brinnande lågan. Lågan som brinner för oss. Han lyckas gång efter annan att ta mig med storm, elda på lågan ännu mer.

I helgen var det ett sådant tillfälle. Han rörde vid mig väldigt intimt. Intimt på det sättet att han nådde längst in till mina känslor. Det var vackert. Allt gick så långsamt. Tiden gick i ultrapid. Alla sinnen arbetade, smak, lukt, känsel, hörsel, syn. Mitt undermedvetna förälskade sig passionerat vid livet igen. Alla intryck sitter kvar långt bak i min emotionellt döda vinkel.

Jag har berusat mig, han har gjort mig full. Jag svävar bland molnen igen. Tårarna som rinner ned för min kind har bytts ut från separationsångest till lycka över att livet är så underbart, stolthet över att han vill vara min och längtar otroligt efter honom.

Han har ett hjärta stort som få!

Sommar, semester, sol

Nu är semestern nästan slut. David återvänder till jobbet på måndag. Och jag börjar plugga v.34. Vi ska flytta, för att det inte är optimalt att bo på 40 kvadrat för oss.

Jag har levt på måltidsersättningar hela sommaren, snart klar, en månad kvar. Jag längtar efter att få börja plugga. Är överlycklig över att få byta fackförbund, jag ser fram emot valet i höst...och jag längtar efter att vara själv igen. Det känns skamligt att säga det. När jag tycker det är jobbigt att han åker. Men jag längtar efter att få vara lite själv. Jag är sån, mår bra av att vara för mig själv, där det är tyst och lugnt. Sovrummet i nya lägenheten kommer göra susen.

Tycker att alla gifter sig och får barn nu förresten. Min gamla klasskompis från låg/mellanstadiet ska bli mamma i februari. Det är hur sött som helst. Och Melvin (brorsonen) växer så det knakar. Han ska döpas samma helg som vi flyttar. Jag har utfört min plikt som faster. Jag har lärt honom lipas!