Igår satt jag hos min kurator och pratade om vad som rört sig i mitt huvud de senaste 2 veckorna. Jag har haft en växande frustration som jag inte riktigt vetat vad den berott på. Det kom jag fram till när vi pratade. David är borta mycket, väldigt mycket, alldeles för mycket. När det händer viktiga saker så kan han inte finnas för mig. På telefon på kvällen kanske. Men inte mer. Det har skapat en övergivenhetskänsla hos mig. Det är en helt surrealistisk känsla. Jag vet ju rent logiskt att han inte på något sätt har lämnat mig, vill lämna mig eller antytt att han skulle vilja det. Snarare tvärt om. Men jag känner mig övergiven för att hans jobb är en större del av hans liv än vad jag är. Hans jobb går före mig, det styr mig och jag har slutat hoppas att det ska bli ändring.
Det blir nya datum hela tiden, saker ändras och jag har , istället för att älta, valt att trycka undan känslan, bli likgiltig. Jag vet inte hur ofta jag får frågan "Hur står ni ut?" "Hur får ni det att gå ihop?" "Hur orkar du vara tillsammans med honom när han aldrig är hemma?". Det är skitjobbigt, det är det. I början grät jag mig ofta till sömns, jag var eld och lågor när han kom hem, mötte honom alltid på centralstationen och jag grät varje måndag när han skulle åka igen. I längden vart det jobbigt. Jag skämdes över det. Det är ju bara bita ihop? Jag kan inte göra nått ändå! Så jag bet ihop, och skiter i att bli överlycklig eller förkrossad. Vad händer då? Jo, jag blir sur, arg, irriterad och lika kelig som en igelkott!
Jag gav mig själv en läxa när jag masade till tåget. Jag ska börja spela ut känslorna och konfrontera dem, acceptera att de finns. Nästa gång jag får frågan hur vi orkar så ska jag säga som det är!
