Framtiden, mirakel och annat ovisst

Jobbar den här veckan, alla dagar utom fredag. Känns bra! Så bidrar jag med någonting här hemma menar jag. Ovant att gå upp kl 6 bara. Men det var inte så hemskt som jag inbillade mig.

Hämtade två paket på posten idag! Jag var lite dravlig i minnet så jag hade glömt att den ena skulle sms-aviseras. Fick en längre promenad än planerat. Lite nya underkläder kan nog sätta lite glädje i sinnet skulle jag tro. Jag är i varje fall mycket nöjd. Hämtade örterna idag också. Neem, gotu kola, pau d'arco och andrographis! Konstiga namn. Men de ska göra min mage bra. Jag frågade Weldero om det smakar något. Hon sa att det smakar beskt och ganska illa men eftersom det är vad min kropp behöver så kommer det smaka gott. Och det luktar lite som Riga balsam. Och det tyckte jag ju var rätt gott (mest alkoholen i Riga balsam som fick mig att sparka bakut)när jag var 15-16 år.

Framtiden ser blurrig ut. Jag har fått massor med frågor från min coach! Och mitt svar förra veckan vad jag gör om 2 år om ett mirakel inträffar känns så skumt. Jag svarade att jag bor större, är gift, pluggar. Två av svaren kräver David, för att valsa. Men jag kan väl inte veta hur mitt liv ser ut om 2 år? Det var bara gissningar. Det kan dröja 10 år innan vi är gifta. Det kan dröja år innan vi bor större. Vad vet jag. Känns lite blurrigt och mossigt. Lite som ett UFO. Vem vet? UFM. Unidentified future miracle?

Tror vi gjorde en sådan grej i skolan på högstadiet. Kanske åk 8-9. Vi svarade på vad vi skulle göra om 10 år. Jag såg mig själv som hårt arbetande kock. Hade som mål att ställa upp i Årets kock och vara 2:a kvinnan som vunnit tävlingen. Privatlivsmässigt trodde jag att jag skulle leva ensam, möjligtvis som sambo. Var rätt trött på killar vid det laget. Så kravet var att det skulle vara en kvinna jag hade ett förhållande med. Jag trodde att jag fortfarande skulle bo hemma hos mamma. Och om man hade frågat mig om partner/förlovning/giftermål/barn så tyckte jag mest att partners var märkligt förlovning innan 18 års ålder är befängt(tycker fortfarande), och än mer befängt om man inte levt med varandra i minst 10 år innan. Bröllop och vita klänningar, blommor och annat sådant där tjafs (japp, jag ansåg att det var så på den tiden) var motbjudande. Och sist men inte minst: jag avskydde barn!

Det var redan då tabu och säga att man ogillade barn, fast jag var bara var 14-15 år. Tjejer skulle tydligen inte tycka att barn var läskiga. Och heller inte att bröllop var motbjudande. Jag ogillar inte barn längre ska tilläggas. Kan t.o.m tycka att de är söta. Och vissa barn har t.o.m gett mig en "vill ha en egen sån liten"-känsla. David tittade skrämt på mig när jag berättade det! Men jag sa ju inte när, bara att. Jag har börjat klä mig i klänningar och kjolar, vilket hela min omgivning som kände mig för 2 år sedan vet att det var helt otänkbart. Men nu tycker jag att kjoltyg, högklackat, målade långa naglar och feminina färger (som rosa exempelvis) är trevligt! Inte bara på andra.

Vad jag vill ha sagt med detta är att framtidsvisioner finns, men de förändrar inte dess ovisshet. Och självklart finns en del klara mål, som är spikade och orubbliga! Ett sådant är vem min livskamrat är. Det är helt klart David!