Vi är ett team!

Wohoo! Fy fan vad bra kursen var. Ursäkta, ska kanske inte svära. Men den var bra. Den har fyllt sitt syfte tror jag. Vi lärde oss en metod som heter tala-/lyssnametoden. Den går ut på en väldigt enkel sak. En håller i en bestämd sak. Håller man i den får man prata. Man får inte ställa frågor. Den andra ska lyssna och upprepa det som sägs. På så sätt talar man lugnt och sansat om ämnen som kan vara laddat.

Jag tenderar att prata mycket när jag är stressad/upprörd. Medan David blir tyst som en mussla. Och så undrar jag varför han inte säger nått? Nu pratar båda på samma villkor. Det var väldigt nyttigt. Den andra delen var en problemhanteringsmetod. Vi han inte praktisera den så mycket då vi hade svårt att hitta ett problem. Men vi kom igång lite och spottade absurda idéer till höger och vänster.

Tyckte även att det var nyttigt att träffa de andra paren. 2 par som var med skulle snart vara utan varandra lång tid pga att killen skulle göra utlandstjänst i Afghanistan. Det andra paret hade varit gifta i många, många år. Och de var här för att de skulle bli handledare för denna kurs i Skåne. Så de behövde gå den själva först. Jag kände att det var skönt att träffa folk som visste vad man pratade om. Vad det innebar att ha en närstående på distans. Alla frågor, rädslor osv som uppstår. Något som ingen annan i min närhet förstår.

Dessutom fick vi tid, jag och David, att prata om saker som vi annars, när vi är hemma inte klarar av för att det finns så mycket distraktionsmoment. Vi började prata om bröllopet. Det är ju lång tid kvar. Men vi har ändå en bild av det. Då känns det mer verkligt. Som att det blir av.