Livsfunderingar

Det enda jag tänkte i ambulansen var på ringen på mitt finger, och att jag var rädd, livrädd. Låg och tittade ut genom takfönstret, följde syrgasröret, tittade på alla slangar, gummihandskar, papper, spypåsar.

Det var en lugn valborg, med trevligt sällskap och god mat. Deras tåg gick 0140. Så vi skulle följa dem dit och sen hem och sova. Men vi kom hem, skulle sova och jag dalar ned på soffan och halsen svullnar. Får svårt att prata. Ingen hit. David gjorde allt han skulle. Försökte ge mig kortison, fick i mig adrenalin, ringde ambulans. Fick tillbringa natten på sös. Las in på avdelning vid halv sju. Sov 1,5 h på 29 timmar. Fick ingen frukost. De hade inget jag tålde. Så David gick ut på stan och jagade öppen butik. 1 maj var en dålig dag för detta. Men jag fick frukost iaf. Åkte hem innan lunchen.

Har känt mig som utskitet äppelmos ever since.
Men David har räddat mitt liv, igen!