Inte utan dig

En vårdag i April.
En resa jag aldrig tidigare skulle gjort.
Om jag varit mitt vanliga gamla trista jag hade jag aldrig vågat.
En vilt främmande människa skulle hämta mig.
Åka bil med främlingar?
Det är förbjudet, det har mamma sagt.
Men det lockade.
Varför?
Jag vet inte, men det kittlade i magen.
Tvingad av känslan uppväxten givit.
En vit lögn om vem jag skulle träffa.
Jag klev in i bilen.
Främlingen pratade med mig och log.
Vad den andra personen sa eller pratade med mig om vet jag inte.
Pratade främlingens vän med mig?
Kanske?
Jag satt i baksätet.
Än så länge var jag ett bihang.
Jag var nervös.
Dels för att jag sett i baksätet på en bil jag aldrig tidigare sett, och personerna i bilen hade jag sett en gång innan.
Men tillika främlingar.
Galna kidnappare?
Ja, mamma har sagt att främlingar inte är bra.
Men hur lär man känna någon om man räknar med att alla man inte känner är främlingar?
Dels för att det pirrade i magen när jag tittade på främlingen bakom ratten.
Var han inte väldigt attraktiv?
Hans överarmar spelade när han styrde fordonet med bestämda rörelser.
Han luktade gott.
Vänta lite nu?
Jag, förälskad?
Det var ju inte tanken!
Det var en dag ful av underliga vändningar i mitt liv.
Jag insåg hur mycket du påminde om mig.
Även om det här var enda gången vi skulle ses så skulle dessa minnen komma att alltid värma mig, ända inifrån mitt hjärta.

Datorn startade upp.
Du kom ihåg min mailadress när vi pratade om det under den, för mig, nervösa bilresan.
Jag sa vad jag tänkte, vad jag fann attraktivt.
Gentleman, män i uniform, intelligens, vakenhet, lugn, starka överarmar.
Vänta nu lite?
Det är precis så du är!
Du förstod, jag förstod inte.
Jag förstod när jag läste ordväxlingen igen.
Mitt undermedvetna var så mån om att aldrig någonsin behöva vara utan dig.
Typiskt mig, nu har jag trampat i klaveret, tänkte jag.
Det hade jag inte.
Du var intresserad av mig med, du ville också fortsätta ses.

Närmast kommande vecka sov jag inte.
Skola?
Försenad till nationella prov?
Vem bryr sig?
Jag är kär!
Det måste väl vara ett giltigt skäl?
Nehe, jasså inte?
Nåväl, det är godtagbart för mig.
Jag är ju alltid punktlig annars.
Du kom hem på fredagen.
Jag hade en hemsk dag på praktiken.
Tågen gick inte, olyckshändelse.
Ville du ses på fredagen istället för lördagen?
Jag skulle behöva en kram.
Vi träffades, du kysste mig!
Förstår ni?
Han kysste mig?
Men hallå, läppar mot läppar, armarna runt mig!
Kysste MIG?
Vad underbart allt kändes, stannade tiden?
Jag tyckte nog den gjorde det.
Även om det är fysiskt omöjligt!
En lång promenad.
Ut på en vårblöt och lerig äng.
Vad gör det?
Du kysste mig igen!
Eller kysste jag dig?
Vem bryr sig?
Vi gick hem till mig.
Skulle se på film.
Vi slumrade till på min säng!
Utan prat bestämdes det att du skulle stanna.
Av med kläder och krypa ned under täcket.
Vi somnade i varandras armar.


Från morgonen den nästkommande dagen var det vi. Det skulle alltid vara vi. När du inte är hos mig smsas det flitigt. Fort gick det, jag var hos dig varje helg, hela sommaren, flyttade mitt bohag till ditt. Du är mitt liv mitt allt! Jag vill alltid vara med dig. Min framtid är tillsammans med dig. Jag älskar dig! Mitt liv är inte utan dig!