Får man göra så?

Jag har bestämt mig. Eller inte bestämt mig, men nästan. Jag är ju mellan arbeten, något som kändes som att jag fick kämpa massor. Jag tänkte sluta kämpa, bry mig om att söka jobb osv. Jag får inga pengar, jag är trött på att slita häcken av mig för att skriva massor med ansökningar, knappt få några svar på någon av dem. Så jag undrar, är det bara för mitt eget välbefinnande jag ska söka jobb? För jag tycker det är ganska bekvämt att kunna påta här hemma. Gå en promenad när jag vill, kunna möta David när han kommer hem osv. Nu kan jag inte gå så länge, mitt knä börjar värka då. Men snart kanske det går, när det är mindre isigt och jag kan göra det på mer daglig basis, börja försiktigt.

Jag vill:
-Börja promenera flera ggr/veckan (som förr)
-Köpa ett nytt längdset så jag kan kasta länd i år, och kanske t.o.m. tävla
-träna upp knät (tror enda träningsformen knät vill vara med om som mitt kort omfattar är vibrogym, jag testar i veckan)


Jag ska ju börja plugga, är min plan. Vad min plan blir om jag inte kommer in på högskolan vet jag inte. Kanske ta någon enstaka kurs?

För jobba vill jag inte. Jag är less på att kämpa. Jag mår så mycket bättre så som det är utan. Som sagt, jobbsök ger mig lika mycket som om jag inte söker jobb. Skillnaden är dock att jag har mer tid att ta hand om mig själv, mina närmaste och hemmet. Hemmasambo kanske är mitt kall i livet tills jag kan plugga. Undrar vad David tycker om det? Det är nog inte politiskt korrekt att uttala sig om detta. Men det är så jag känner. Dessutom, varför ska jag känna stress och press över att göra som samhället förväntar sig? Om de inte ger mig något varför ska jag ge dem mitt liv då?