Det stora allvaret

Igår när jag kom hem från kören, som för övrigt gick väldigt bra, ringde David mig på Skype. Han hade haft personalmöte idag och ville berätta vad som sagts. Det var en hel del, men det enda jag hörde var "PTKt är försenat, vi ska vara i Karlskrona till oktober". Mitt hjärta och hjärna revs ut, krossades till en sörja med tegelstenar, någon pressade 2,5 citron på sörjan, och avslutade med en nypa salt. Det gjorde jätteont inombords! 1 MÅNAD TILL? De måste driva med oss. Hur fan tänker dem? Inga klara besked om något, och de behandlas som schackpjäser, och deras anhöriga också. Jag kände mig lätt överkörd på nått vis. Tårar rullade för kinden, jag svor, spottade och fräste. Kände mig väldigt liten och maktlös över mitt liv. För mitt liv styrs mycket av Davids jobb.

Nu har jag sovit på det hela, det känns bättre men inte bra. Det viktigaste är att understryka att varken jag eller David är sura på varandra. Och Försvaret personalpolitik kan inte vinna över kärleken. Men de ska fan få veta att den finns!