Storsinnthet

David har åkt. Det var smärtsamt. Har lugnat ned mig nu. Men separationsångesten fanns där. Igen. Jag borde vänja mig. Men jag vänjer mig nog aldrig helt.

Vi hade ett fint samtal här om dagen. Det var varmt, hjärtligt och tryggt. Det värmde mig överallt. Allt jag gjort innan honom är historia. För honom är jag lika obefläckad som en nyutslagen vit ros. Att våra bakgrunder ser helt olika ut har ju formnat oss som personer. Och om jag inte hade gjort allt jag gjort så hade vi inte funnit varandra. Han har ett stort hjärta, han är storsinnt. Han bryr sig inte om jag vore oskuld eller hade legat med 3 dubbelt så många som det faktiska antalet.

Jag kände mig orörd och oförstörd första gången vi var med varandra. Han väckte kärleken inom mig, den varma städigt brinnande lågan. Lågan som brinner för oss. Han lyckas gång efter annan att ta mig med storm, elda på lågan ännu mer.

I helgen var det ett sådant tillfälle. Han rörde vid mig väldigt intimt. Intimt på det sättet att han nådde längst in till mina känslor. Det var vackert. Allt gick så långsamt. Tiden gick i ultrapid. Alla sinnen arbetade, smak, lukt, känsel, hörsel, syn. Mitt undermedvetna förälskade sig passionerat vid livet igen. Alla intryck sitter kvar långt bak i min emotionellt döda vinkel.

Jag har berusat mig, han har gjort mig full. Jag svävar bland molnen igen. Tårarna som rinner ned för min kind har bytts ut från separationsångest till lycka över att livet är så underbart, stolthet över att han vill vara min och längtar otroligt efter honom.

Han har ett hjärta stort som få!